Anne
Jagad av regnmoln
19 apr 2011 11:45En oplanerad dag utanför allting igår. Släppte allt, alla krav och göromål som ändå inte blir gjorda eller uppfyllda. Bjuden på frukost högt över husen på en varm varm balkong som övergick i stadsflanering och lunch och kaffe i solen näsan i vädret fräknar och en rodnande urrigning med vitt märke efter halsbandet, stilla prat om vad som helst och nästan markkontakt i hjärtat.
Jag är så smärtsamt ivägsvävad nu, har varit den senaste tiden, det är just markkontakt jag känner att jag saknar. Svårt att ta mig an verkligheten, förlorar mig i skymmande moln.
Men igår, i solen, i konstaterandet att såhär kan det också vara, såhär och så finns det kattungar. Värld, va? Vad den har att komma med. Trots allt.
Och fina vänner som förstår en och som finns där i verkligheten när man kan släppa sitt eget och se det för en stund.
Och röda converse och en rosarandig t-shirt och mitt första par solglasögon någonsin, 60 spänn på H&M säkert döden för ögonen men jag ser iallafall ut som någon som tror att hon är häftig när jag har dem på mig.
Vissa är snygga i solglasögon, vi andra får göra oss trygga med vårt sinne för ironi.
Efter en lång dag i stan mötte jag andra vänner, D och syster och M och LF, åt middag och drack öl och spelade biljard och såg D göra sig hemmastadd i mina cirklar. En ensam stund med systern och jag hasplar ur mig sådant som bekymrar mig utan att ens riktigt mena det, och hon sträcker ut sin hand och påminner mig om att jag inte är ensam. !
Folk, folk överallt, med så mycket kärlek som de vill dela med sig av, precis som jag, och jag fastnar i de där spåren där jag brer ut mig så tunt jag kan för att sprida ut det jag har till dem jag känner ansvar för.
Det är ju inte bara jag. Jag glömmer bort att låta andra finnas för mig, blir så upptagen med att finnas till för alla som jag tror behöver mig.
Hemväg med D, min obalans välter oss båda ner i en obegriplig diskussion som angränsar till ett gräl. Jag blir så förvirrad av det här parskapet, trots att det var så länge sen ligger mitt gamla förhållande och spökar där jag minst väntar mig det och får mina verklighetsbilder att sammanfalla och bryta samman, dubbelexponeringar av situationer som inte är lika för fem öre egentligen eller som kanske kan vara lite lika men som man kan hantera på väldigt olika sätt.
Jag är ny och större men i mig finns en liten också, hon som inget begriper som reagerar känslomässigt i blindo. Ibland kopplar hon grepp om förnuftet och jag famlar, famlar, och vet inte var jag är eller vart jag ska, vem jag är och vem jag ska vara.
Men vi kom hem sen, trötta och lite fulla, pratade på sängkanten och igen kändes det som en dörr som öppnades litegrann på glänt. En öppning mellan det insnöade huvudet och omvärlden, en värld där det finns nån som också vill lösa saker och hålla sig nära.
Kanske.
Om man nu ska våga tro på sånt.
Fast jag tror det.
Det låter bara så overkligt.
