Anne
Mest lite springprat
16 jun 2011 10:32Okej, nu behöver jag bara skriva lite för det känns som att jag har kört fast med Ord. Några upptagna dagar har plötsligt sträckt ut sig till veckor och åter veckor med alldeles för få Ord, och det känns som att jag knappt vet hur man gör längre.
Nu till exempel. Jag vet inte ens vad jag ska skriva om. Och det är inte för att det inte finns nåt att säga, utan för att jag har glömt bort hur man klär det i ord.
Jag har sprungit idag, det är vansinnigt fint väder för första gången på länge, jag hoppas på att ta mig iväg och bada sen.
Jag har sovit alldeles för lite inatt, fyra timmar, men jag är glad att jag vaknade tidigt och tog mig ut i skogen iallafall. Det kommer nog bli en lite seg dag, men jag kan rätta till det ikväll, gå och lägga mig tidigt.
Det var roligt att springa. Det känns som att jag kommit ikapp mitt konditionstapp under vintern, äntligen, nu är jag på ungefär samma nivå (eller egentligen lite över, tror jag) som i slutet av förra sommaren. Vilket förvisso inte är nån särskilt hög nivå, men jag har iallafall bättre kondition nu än jag nånsin haft förr.
Det slår mig när jag är ute att jag visserligen har lite kasst flås men att jag är rätt uthållig, i bemärkelsen att jag inte blir särskilt trött i benen. Jag har börjat utnyttja det till att göra två varv istället, inte varje gång men då och då, jag orkar inte springa hela varv men på två varv kan jag faktiskt få ihop ett helt sprunget varv.
Jag får prestationsångest ibland. Ganska ofta. Tänker på att det känns som att Alla Andra har mycket bättre flås och ingen annan än jag behöver promenera på den pluttiga lilla sträckan som mitt varv i skogen utgör. Tänker att jag borde pressa mig själv, bara se till att springa och strunta i att det är jobbigt. Jag skulle ju kunna om jag tvingade mig själv, jag har gjort det en gång förra sommaren pressad av min pappa.
Men det är just det. Jag vill inte. Jag vill inte göra saker för att ha gjort dem utan för att jag gillar att göra dem. Och då får jag finna mig i att det är såhär just nu, och springa det jag kan och på ett sätt som känns bra.
Men nästa vinter ska jag inte inte inte låta min kondition förfalla, för det var inte roligt att komma igång igen.
Men det är roligt att springa, framförallt när jag kommer in på det andra varvet, då känns det som att jag börjar komma igång ordentligt och kan sträcka ut och orkar mer än jag nånsin trodde. Och det känns bra att lyssna på kroppen och inte tvinga den till nåt den inte vill.
Jag har konstaterat att för att springa på ett sätt som känns så skonsamt som möjligt för lederna behöver jag använda mycket lårmuskler. Mer än jag har, egentligen. Funderar på om det är värt att gå till ett gym bara för att pumpa upp lite sånt, eller om jag ska träna lår på nåt annat sätt.
Men de gånger jag för en kort stund får ett flow, i att springa med låren, att mjukt rulla med i rörelserna istället för att smälla ner fötterna i marken, när jag kan släppa prestationsångesten och självbannorna och bara finnas i rörelsen, då springer jag och nästan skrattar högt.
Och när jag kommer in igen lägger jag mig på en matta, antingen i vardagsrummet om D sitter vid sin dator eller i sovrummet om han sover, och så flämtar jag en stund och svettas och känner mig nöjd.
Det är fantastiskt mysigt att tyst kunna söka sig till samma rum och ligga på golvet och vara okontaktbar och lyssna på hans tangentknatter eller sovande andning.
