Anne
Försjunken
21 jun 2011 02:25Jag kanske borde göra ett nytt uppdatera varje dag-race för att få lite fart på mig själv igen?
Fast jag tror att det här med att försvinna lite från Ord emellanåt är en del i processen. Det är som att det ibland finns massor att skriva om, massor att prata om, massor som händer, och sen kommer det en period när jag liksom sjunker in i mig själv och bara lunkar på och innan jag vet ordet av så har det gått en vecka och jag har inte fått nåt skrivet.
Om jag ska säga nåt om mina förehavanden den senaste tiden handlar det mest om att springa, röja i skåp och äta godis. De närmaste veckorna är det mycket jobb också, ovanligt mycket för mig, det är nog en bidragande orsak till den plötsliga ökningen i godiskonsumtion. Jag skyller även på pms.
Och så handlar det om att vara sambo. Jag tror att jag gillar det. Mina inledande dubier till trots känns det väldigt rätt att sova i samma säng och dela liv. De här veckorna har vi nog kokongat oss lite, snurrat in oss i varandra och försökt få fason på hur det här gemensamma livet egentligen ska se ut. Det känns spännande och roligt att tänka på, att man kan bo tillsammans med sin bästa lekkompis och pusskompis och tröstkompis.
Han är väldigt bra på att koncentrera sig, där han sitter böjd över sina böcker och sin dator. Ibland känner jag mig nog lite övergiven, men mest tycker jag att det är skönt att han har sitt som han vill pyssla med. För tillfället sitter jag mest framför min dator och tittar villrådigt mellan skärmen och hans uppslukade gestalt, men det är i det här utrymmet jag får plats med en egen grej sen. Sen, sen. Det känns tryggt att veta att han kan koncentrera sig på annat, det får mig att tro att jag en dag också kommer att kunna det.
(Jag kan det inte nu och det finns väl ett och annat att säga om det, men det kommer sen, tror jag, jag orkar inte riktigt rota i det nu. Men jag undrar ibland om det är nåt fel på min koncentrationsförmåga.)
Han grejar med sitt, jag med mitt, och ibland gör vi saker tillsammans: går ut och äter och träffar mina systrar till exempel, eller äventyrar till havet, eller bara pratar ingående om ett eller annat. Kvällar när jag kommer hem från jobbet kommer han rusande ut i hallen och slänger sig över mig med en stor kram innan han försvinner tillbaka in i sin värld.
Och när jag är pmsdeppig och trött och bara gråter kommer han och håller om mig och stryker bort mina tårar och distraherar mig.
När jag inte kramas eller deppar eller springer eller jobbar eller sitter och känner mig förvirrad framför datorn röjer jag som sagt i skåpen. Ett vuxet livs samlade halvviktiga papper får gå sitt öde till mötes, man behöver faktiskt inte spara varenda lönespec man nånsin fått, så kul är det inte att tänka på pengar man spenderade för tio år sen. Inte heller är det särskilt intressant att bläddra igenom högar av gamla räkningar eller csn-besked.
I mina gömmor har jag hittat fantastiska mängder brevpapper och oskrivna kort. Jag blir lite sugen på att skriva mer brev, fast jag vet inte riktigt vem jag ska skriva till förutom en viss upptagen dam i huvudstadstrakten och en globetrotter utan fast adress. Det är nog mest en akademisk fundering ändå, det är sällan jag kommer mig för att göra såna tidskrävande saker som att skriva brev.
Hur som helst är det här med att rota i sina skåp en ganska intressant upplevelse. När man väl lyckas se på saker och ting med klara ögon och inte låter sig hämmas av sentimentalitet är det skönt att få ordning, och på nåt sätt känns det som att det här rotandet och rensandet i gamla papper och pinaler samtidigt är ett sätt att rensa upp i det undermedvetna. Minnen och funderingar dyker upp i takt med att man hittar foton och papper och pinaler, och man kan begrunda dem en stund och sen liksom aktivt bestämma sig för att låta dem vila igen; det känns som att det blir mer ordning och reda även i hjärnans vindlingar.
Det tar tid, dock. Eller så är det jag som inte är vidare värst effektiv.