Anne
Om himlen finns är jag förlorad
11 jul 2011 15:39Vi ska åka bort ett par dagar, till en håla vid havet som jag inte besökt på många, många år men som jag minns som ett drömställe och en tillflyktsort. Hyra en campingstuga i ett par nätter bara.
Nu försöker jag bestämma vad jag ska ta med mig för böcker. Joan Didions samlade non-fiction We tell ourselves stories in order to live är packad, och jag tror att jag ska ta med mig en bok med valda dikter av ee cummings. Jag kommer inte bli klar med båda de böckerna, men tänker att det ändå vore fint med en roman att ta med också, och fastnar lite i om jag ska ta med någon som jag redan läst, nån ur det tämligen urplockade utbudet i olästa bokhyllan, eller satsa på att plocka upp nåt på pocketshop. Vet inte riktigt vad jag känner för att läsa.
Det känns jobbigt att ta sig iväg. Jag önskar jag kunde knäppa med fingrarna och vara där. Jag har varit ledig några dagar men känner mig inte ett spår avslappnad, stressad bara av alla människor jag inte hör av mig till och allt jag inte gör. Jag borde ha åkt iväg först och varit ledig sen, men det gick inte riktigt att lösa det på det sättet.
Men jag har varit på bio de senaste dagarna och sett bra filmer, Kung fu panda 2 bland annat. Jag älskar de där pandafilmerna alldeles hämningslöst.
Och vi har varit på ikea och rett ut hur vi ska ha det med alla saker hemma, och planerat nästa fas i hopflyttningsprocessen. Och så vandrade vi runt på Media Markt en hel eftermiddag och tittade på mobiltelefoner och små bärbara datorer, och det slutade med att jag kom hem med en trevlig liten dator som får heta Singoalla för den är ljuvlig som en liten kaksmula (och som en liten blinkning både till Viktor Rydberg och Håkan Hellström, även om jag hoppas att min dator inte tror att jag är förlorad...)
Och sen dess kan jag göra lite vad jag vill på nätet, behöver inte vänta tio minuter för att ladda varje blogg, och vad mera är så kan jag äntligen ladda över bilderna från min "nya" kamera som min gamla dator helt enkelt inte klarade av.
Jag fick datorn av D, för att jag inte ska vara hindrad av bristfälliga verktyg i det där skrivandet som det på nåt sätt heter att jag vill ägna mig åt. Så nu är det enda som står i vägen för mig jag själv och min oförmåga. Kan inte precis klaga på bristande stöd från omgivningen, stödet börjar bli så överväldigande från diverse håll att det ensamt borde kunna skriva ett dussintal romaner. Det är knappt så jag ens behöver vara med.
