Anne
Återhämtning
3 sep 2011 02:02Gråtandet fortsatte. Fan vad jag har varit låg de senaste dagarna. Jag jobbade tre dagar i sträck, med en rätt jobbig inventering en av dagarna, kanske spelar det in. Kanske har jag haft en släng av pms. Kanske är det verkligen allt det där bottenslammet.
Hur det nu är har jag sett med helt främmande ögon på framförallt D. Letat fel och problem där inget allvarligt står på, känt mig så bottenlöst ensam fast jag inte behöver.
Och han kan inte ha haft det lätt, vi har pratat om saker men jag har varit så snävt uppsnurrad i mitt att jag inte lyckats få kontakt med honom, eller kanske inte ens med mig själv.
Men inatt låg vi ihopsnurrade i varandra istället, vansinnigt obekvämt men nära, så nära. Jag behövde det, för att kunna släppa lite av min snävhet.
Efter jobbet idag åkte jag till stan med bästkollegan. Vi satte oss på en uteservering med infravärme, åt god pasta, drack ett par glas rödvin och tittade på septemberkvällen och -skymningen och allt liv som pågick runt omkring oss. Pratade stillsamt om drömmar och vardagligheter, om semestern som gått, om allt möjligt. Jag kan inte tänka mig en bättre inledning på helgen.
Nu är jag hemma, och jag känner mig mycket mindre låst i mig själv. D har pysslat i ordning en massa fix här hemma medan jag varit ute och roat mig (bland annat wifi! Wooo!), och jag känner mig lite som en konvalescent. Fortfarande lite darrig på insidan, men jag kan se igen. Se hur jävla fint vi har det.
Och jag ska inte jobba på tre dagar, och jag tror det är delvis därför det känns så bra nu. Tecknen är ju entydiga, men jag kan fortfarande inte <i>fatta</i> att man kan må så dåligt av ett jobb. Det är ju ett helt vanligt jobb, ffs! Och ändå.
Det är bara några månader till.
