vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Anne

Rubbade cirklar

15 sep 2011 15:42
Vilka är människorna du känner att du kan prata med? Vad är det som är viktigt i ditt liv? Vem vill du vara, vem vill du vara med, hur vill du att det ska se ut från sidanav? Vill du att det ska finnas ett sidanav?

Jag sluter mig. Jag tror att det är en cirkel av att jag inte trivs och tycker att det finns nåt att prata om, så jag pratar inte, och de som försöker prata upp mig blir färre för alla har sitt.

Eller så är det en naturlig process av att krympa vissa cirklar så att andra ska kunna expandera. När man suttit hemma i soffan i en vecka är det lätt att tycka att alla cirklar är trånga, men sanningen är den att vissa av dem blir större.

Tror jag.

Pengar är en trång cirkel. Tid, på sätt och vis, likaså. Kanske till exempel genom att tiden redan gått, så många tåg redan passerat, jag är 31 och det är höst och nu, nu känner jag att jag börjar resa mig, att jag kan börja <i>leta</i> efter nåt som betyder nåt. Inte att jag kommit det på spåren, utan att jag börjar komma ett sätt att hitta det jag söker på spåren. Pseudosökare, det är ju skrattretande.

Tid också som en variabel beroende av pengar, eller tvärt om, äsch, fast ju mindre fritid man har desto mer pengar behöver man göra av med, man köper sig första bästa erfarenhet istället för att leta och välja.

Fast jag är inte utan. Jag vet sånt som är viktigt, ett yvigt hår i fåtöljen i köket och två nyfikna ögon som följer mina rörelser till exempel. Bara ett exempel, bland flera.

Och jag stirrar mig blind och jag vet att jag har stor kapacitet för det, och jag vet att ofta när jag blir som värst med det så blir jag väldigt sjuk så att jag tvingas chilla ordentligt och liksom nollställa.

Jag börjar känna mig friskare och det är en sån eufori. Igårkväll var jag ute i en kvart, promenerade lite på gården bara, i blåsten bara, till tvättstugan för en tid och runt husen bara, kvällen hade precis skymt för klockan var just efter åtta och ljusen på gårdarna var tända och i trapphusen, som skepp i dunklet. Och alla människornas fönster, jag tittade på krukväxter och tänkte på mina därhemma.

Idag är septemberhimlen blå och björken utanför köket påminner om satsumas, än så länge väldigt omogna satsumas mest grönt.

Men det kommer, döden och slutet och nya tider och satsumas, och hösten går sin gilla gång och vissa saker tar längre tid än andra.

Döden, får gärna ta god tid på sig.

Och vem man vill vara är en fråga som sysselsätter hela livet, skulle jag tro, en reality check man måste göra med sig själv emellanåt för att inte bara driva bort, jag tror att det kanske alltid gör ont. Eller så är det bara i mig, som det alltid kommer göra ont, eller kanske inte bara i mig kanske i andra som mig men kanske inte i alla.

Jag är kanske en sån som det gör ont i mer än nödvändigt, men jag försöker att bära det med mig som en kappsäck och även om vägen känns för lång ibland så vet jag inte hur man släpper den, men jag har en vän också. Och en sång.

Flera vänner. Och sånger.

Och kappsäcken, om man mest kan stoppa ner det onda i den så det åtminstone blir lättare att bära, inte fullt så otympligt, så är den att föredra före ett ständigt regnmoln omkring sig. Även om låset är lite kackigt så den faller upp ibland.

Skeptisk till låsta och tillbommade saker, för övrigt.

Euforin. I att känna sig bättre. I att se livet precis där framme runt knuten, snart, snart orkar jag leva dig igen, och vad då ska levas! Banne mig, allt ska jag göra rätt nu, sen, när jag blir helt frisk. Oj vad rätt.


Det är skönt. Det är sällan, men det är skönt.

Dagarna av klarsyn och optimism.

Och när jag kom in igår satt vi i soffan tätt ihop, två sjuklingar, mumsade i oss sjuktröst och tittade på första fyra avsnitten av Firefly som jag aldrig sett förr trots att jag menat att göra det.

Och jag gjorde nåt jag knappt gjort på ett år eller mer, jag stickade. Varv på varv på nummer två av paret gröna benvärmare som jag påbörjade någon gång för tidsåldrar sedan.

Och jag tänker att jag ska banne mig hitta balansen i mitt liv, den som säger att det är okej att drälla framför TV:n ibland för man får faktiskt saker gjort ibland också och nån gång måste vara ledigt. Jag är inte där, men jag är på väg.

Jag cirklar tillbaks, slänger ett öga på facebook, undrar vilka människorna är som man känner att man kan prata med. Det där är ju också en fråga om underhåll, jag orkar aldrig vara online på chatten t.ex. för att jag är rädd för att folk ska börja prata med mig och att jag ska fastna. Jag vill ju. Samtidigt som det känns som att jag inte har tid, måste göra nåt först som jag tycker är värt att prata om. Måste bli nån som orkar prata.

Fast jag undrar om man inte blir nån som orkar prata genom att prata snarare än genom att låta bli. Genom att underhålla sin förmåga, och sina relationer.

Det är väl en balansgång som med allt annat.

Äsch. Går ut och säger hej till blåhimlen, nu.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Kit: (16 sep 2011 23:00)
<3

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Anne
600 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Anne en ros

Annes senaste Ord

» Tiden går
30 dec 2012 09:58
» En klassiker
19 dec 2012 12:27
» Kvidevitt
29 nov 2012 20:56
» Söndag i dimma
11 nov 2012 11:06
» Nöjd student
7 nov 2012 09:48
» Allt hö, allt kött
2 nov 2012 08:52
» Ovanlig tid
28 okt 2012 16:12
» Skördar frukter
23 okt 2012 13:51
» Note to self:
22 okt 2012 22:07
» Bud från höstblötan
20 okt 2012 10:02
» Vidare, vidare, utan vidare
16 okt 2012 18:56
» Äntligen fredag
12 okt 2012 20:32
» Huddled Up
8 okt 2012 23:33

Dagens namn: Holger, Holmfrid
:: reklam ::