Anne
Dimridåer
2 okt 2011 11:57Det är dimma. Har varit de senaste dagarna, nästan en vecka kanske, förutom korta stunder när solen bränner bort diset. På nätterna, det har blivit ett par sena såna, dyker gestalter upp ur tjockan som i 1800-talets London. Det är inte alls svårt att föreställa sig att man plötsligt traskar in i en annan tid, kanske lite också på grund av Midnatt i Paris som jag såg med syster min i torsdags.
Hur det nu är så älskar jag dimman. Det är så stämningsfullt, så märkligt. Sveper över en bro och tittar in i tjockan, Skanska-skrapan tonar fram ur ett töcken och Maritiman påminner mest om ett spökskepp. Dimman som håller i sig dag ut och dag in ger en så påtaglig påminnelse om att Göteborg är en hamnstad, älven inbäddad i dimslöjor och mistlurarna som hörs ända hem viskar om det där som fortsätter nästan likadant, vattenvägarna, kommunikationskanalerna som vi fortfarande är beroende av liksom de som kom före oss i generationer varit.
I dimman har jag varit social. Mer social den senaste tiden än jag varit på riktigt länge. I torsdags, som sagt, film med syster som varit bortrest ett tag; fika innan, småsömnig pratstund om allt som hänt och inte hänt, lilla vän som jag saknat. Och vi har blivit mostrar igen, en fyrakilos pojkvasker har sett dagens ljus 150 mil norrut. Och så filmen, som var så rolig och söt, med massa ärkekända figurer fräckt iscensatta och levandegjorda. Särskilt Hemingway, jag läste ju hans bok om att döda djur i Afrika ganska nyligen och slöt mig då till att han var ett svin. Efter filmen är jag böjd att se att han kanske eventuellt kan ha varit ett charmigt svin. Kanske. Åtminstone i Woody Allens sinnevärld.
I fredags var det fest, dans dans dans. Hemma hos en kommunist och en socionom som båda jobbat på mitt jobb. Massor av folk, en märklig blandning, väldigt rolig att iaktta men också ganska stratifierad trots att alla verkade glada och välvilliga. Men det är väl det. Man träffar på folk som man redan känner och vill uppdatera sig om, hinner aldrig riktigt fram till de nya bekantskaperna.
Eller så är det jag som är socialt lat. Jag tror lite det också. Borde jobba på det.
Iallafall så hade jag tänkt göra en tidig kväll av det, men så var det ena med det tredje och en massa rödvin som ropade efter räddning och vem är jag att lämna rött vin i sticket? Är jag kanske en känslokall varelse? Nej.
Jag fick betala för det sen, med en fullständigt utslagen lördag, huvudvärk och ostadighet och hela kittet.
Men jag hade roligt.
Och så igår, efter att jag till slut ryckt upp mig och hasat mig genom duschen och dragit på mig nya strumpbyxor och en röd glad tröja (och en kjol också, kanske jag ska tillägga för säkerhets skull), åkte jag till Landala för att sammanstråla med mina musketöser. Vi satt i Ps nyinflyttade hem, bland flyttkartonger och med Håkan på en skrällig bergsprängare, åt hemmagjord pizza och drack rödvin (...) (fast väldigt måttligt!) och pratade om livet. Och kärleken. Och föräldrar, familjer, relationer och kroppsligheter. Fina, fina töserna, livet förändras vart vi än går. Men vi hittar alltid pratet vi tre, eller ja, även om vi träffas två och två såklart. Vi hittar ett prat där alla får plats, där vem som helst av oss kan hålla låda en stund utan att det blir enmansshow för snart tar nästa vid.
Den senaste tiden har jag dragit mig undan, dragit ner på de sociala aktiviteterna. Det känns som en bra grej. Det är lättare att orka faktiskt vara social om jag är det lite mer sällan, jag känner mig mer laddad och fokuserad och med lite mer att prata om, och mer ro till att lyssna på andra, när jag känner att jag hunnit med mig själv.
Helt undandragen är jag givetvis inte. Jag bor ju med D, vi umgås ju när vi är hemma även om det sker på ett ganska lågintensivt sätt. Livet har fallit på plats, känns det som, inte så att jag känner mig färdig på något vis men det känns som att jag faktiskt börjar ha en stabil grund.
Jag förstår det här med att bilda familj. Att sluta en förbund med någon som man kommer väl överens med om att tillgodose varandras behov av närhet och samvaro så att man inte behöver ränna världen runt som ett rått nervknippe utan kan fokusera på att komma vidare. Först när jag börjar uppfylla mina grundläggande behov, mycket på grund av det liv jag och D bygger tillsammans av våra lite trasiga delar, går det upp för mig hur ohjälpligt sann behovshierarkin är även i mitt liv.
Kroppsliga behov, behov av trygghet, av kärlek och gemenskap, av uppskattning, och i toppen av pyramiden självförverkligande. Visst har man alla behoven samtidigt, men att uppfylla de mer komplexa behoven är svårt om man kännner sig otrygg och kroppsligt otillfredsställd. Det märker jag nu, när trygghetsmätaren för första gången i livet försiktigt börjar nosa på plus. Jag kan fortfarande bli alldeles kall i magen och undra om man verkligen <i>kan</i> lita på en enda människa, the jury is still out, men sakta börjar jag inte bara <i>vilja</i> tro det utan faktiskt tro. Lite.
Och den där relativa tryggheten, den får det att kännas som att en helt ny värld öppnar sig. Här tar kartan slut, eller, kartan beskriver hur älven vi färdas på ringlar sig genom landskapet men landskapet självt är höljt i dunkel. Ligger där städer längs älvens stränder? Skogar? Berg, dalar, öknar, träsk? Jag vet inte. Jag vet bara att det är en modig ny värld, och att jag försöker hitta strategier för att ta mig an den utan att anfalla först och fråga sen.
Puss för det.
