Anne
Svåröppnad
25 nov 2011 23:51Jag har jobbat, och lagat "rädda det där som skvimpar i botten av kylskåpet och riskerar bli dåligt"-gryta (en flaska guinness, några jordärtskockor, borlottibönor, sugarsnaps, morötter, några potatisar, lök, vitlök, några brysselkålhuvuden, tofu, en klick yoghurt och säkert nåt mer), och nu har jag sörplat i mig hjortronglögg och gjort bloggrundan och det känns som att jag inte vet hur man gör när man skriver på Ord längre.
Igår var jag ute på stan efter jobbet, träffade en vän och satt över en öl och lite småplock på ett ställe mittemot gamla stamstället, fick nästan lite hjärtklappning av att återse andra lång och andas ölhaksdoft. Det var sanslöst länge sen, numera är jag ju bara hemma och pussas.
Jag ville skriva om det när jag kom hem men Ord verkade ligga nere, idag känns fingrarna klumpiga och hjärnan seg så jag vet inte riktigt vad det var jag ville säga.
Men det hände nåt när jag satt där. Jag lät blicken vandra sådär som blickar gör och mötte en annan blick. En stilig man i kostymbyxor, skjorta och väst, han såg bekant ut och jag höll nog hans blick en stund medan jag försökte avgöra om det faktiskt var min gamla bekant. Det var det inte, men jag märkte att han reagerade på att jag såg honom och att han verkade vilja bli sedd igen.
Och det fascinerande i sammanhanget var att jag gick fullständigt i baklås.
Jag har inte haft tillfälle att studera det här beteendet hos mig själv på ganska länge, men det verkar som att jag blir helt paralyserad av främlingar som verkar intresserade av mig.
Det är samma sak på yogaklassen som jag brukar gå på: sist fick jag ögonkontakt med en av de andra som också går där vecka ut och vecka in, vi delade ett saligt leende mitt i ett helt underbart skitjobbigt moment, och efter det vågade jag inte se på henne igen.
Alltså sånt här kallas ju blyghet och jag blir lite överraskad av att hitta det i mig själv. När jag försöker analysera det så är den dominerande känslan att det är jobbigt att träffa nya människor. Inte jobbigt som i att jag lider av det, utan jobbigt som i arbetsamt. Det är ett stort jobb att pejla in nya människor till den grad att man kan prata obehindrat med dem.
Så känns det.
Men är det verkligen så?
Samtidigt vill jag ju komma utanför mina cirklar, hungrar efter nya kontakter och grönare gräs.
På lokal igår är ändå inte riktigt samma sak som på onsdagsyogan. Folk som man delar yogaklass med spelar de enskilda ögonblicken inte riktigt så stor roll; man ses igen och igen och kan låta saker ta tid eller kvävas i sin linda lite hur det faller sig.
Men nån som man delar ett spännande ögonkast med ute en torsdagkväll lär man inte springa på igen, då är det ett enskilt ögonblick som avgör om det händer nåt mer.
Nu låter det kanske som att jag är ute och försöker krogragga medan D snällt sitter hemma och väntar, men riktigt så är det ju inte jag menar.
Jag blir bara förvånad över intensiteten i den genans jag upplever när jag förstår att någon ser mig. Ser mig, och med bara det som grund verkar vilja komma närmare, om jag låter dem.
Oupphörligen fascinerad av hur det går till när en person övergår från att vara en anonym skepnad till att bli synlig och möjlig att närma sig.
Skrämd de gånger det är jag som skiljs ur massan och plötsligt tilldrar mig intresse.
Är det flockdjurets rädsla för att bli byte?
Och ändå.
Man vill ju vara intressant. Och det finns ju ingen riktigt som jag, jag förstår ju att man blir nyfiken.
