Anne
Vårspring + skrivparentes
11 apr 2012 00:07Igår var jag på gymet strax efter att de öppnade klockan tio. Drog på mig tåskorna, tassade in och hoppade upp på löpbandet. Sprang en stund med blicken ut genom fönstret, ganska fort, blev svettig, lite öm i hälsenorna, hoppade av igen.
Gjorde varvet med maskinerna, ökade på vikterna i några av dem där det börjar kännas som att det inte är särskilt jobbigt längre, ångrade igen att jag inte tänkt på att få med mig en handduk när jag kom på att jag faktiskt lämnar svettspår efter mig ibland. Tänkte på att maskinerna är fulla med andra människors svett och att det inte bekommer mig nämnvärt. Brothers and sisters of the faith. Vissa viktökningar var kanske i överkant, jag var tvungen att ta några extra pauser för att orka fulla repetitioner.
Efter alla maskinerna sprang jag en stund till.
Jag försöker odla ett lustfyllt tränande. En lagom balans mellan att peppa mig själv till prestationer medan jag fortfarande låter lusten, inte tvånget, vara det som styr.
Den sista språngmarschen igår var ett klockrent exempel på hur roligt det kan vara ibland, när liksom brödjobbet är över och det bara är det frivilliga finliret kvar. Jag sprang först ganska fort, sänkte sen till rask promenadfart och tänkte åka hem men springet i benen ville inte riktigt än, så jag ökade igen och småsprang tills hälsenorna återigen påminde mig om sin existens.
Jag älskar att springa på löpband (vem hade trott det!) i mina barfotaskor. På löpbandet finns inga distraktioner, det finns bara den gråa utsikten över spårvagnshållplatsen och skolgården lite längre bort, inte många passerar och det som händer syns ändå ganska otydligt från andra våningens dammiga fönster. Det är tillräckligt för att ha nåt att vila blicken på, men inte så distraherande att jag inte förmår försjunka i det fascinerande arbete som pågår i mina ben.
Hela konceptet med ben är så... coolt. Hur det stadiga skelettet flyttas runt av starka muskler och hur alltihop får fjädrande liv av senor och ligament av olika slag. Den där känslan av att studsa fram på stora fjädrar, av att varje steg inom sig redan bär fröet till nästa och av att det egentligen knappt krävs att man tillför nån energi när man väl träffat in rätt rytm för hur alla de där sakerna ska samverka i två ben.
Diskrepansen mellan den känslan av evighetsmaskin, nej evighetsstudsfjäder, och de kroppsliga begränsningar som alltför snabbt gör sig påminda är nästintill förvirrande ibland. Jag minns det som att jag hade kunnat springa hur länge som helst, men jag vet också att det på intet vis handlade om nåt fjäderlätt framböljande precis. Samtidigt med känslan av oövervinnerlighet finns också den obönhörliga upplevelsen av gravitation, av anatomiska begränsningar. Ett småsurt knä, stumma vader, flåsande andning. Och så till slut hälsenorna, som får vara den avgörande faktorn för hur länge jag håller på.
Tidigare i vintras sprang jag också, av pur lycka bland annat, och brydde mig inte mycket om nåt gnissel.
Och kunde knappt gå på ett par veckor sen, för att gnisslet blev attackvärk.
Så nu tänker jag på lusten och inget alls på sträckor eller resultat. Försöker iallafall. Vänjer kroppen vid att inte ha stora kuddar under hälarna, vänjer den vid att låta fötterna arbeta från trampdynor och framåt och bakåt (och förundras över hur fötterna också är en del av det där fjädrandet, hur de inte är till för att stampas ner i underlaget utan för att kyssa det som en mjuk studsande boll), vänjer den vid att det tunga går över om den fortsätter en stund men att gnisslet är till för att lyssnas på.
Jag är kär i mina fötters möte med olika underlag. Jag känner efter vad mina tår gör i de märkligaste situationer, jag känner med dem när de av olika anledningar är inlåsta i tjocka sulor och stumma skor. Jag bugar djupt över det mirakel som ett fotvalv egentligen är, den samverkan av olika krafter och spänningar som gör att alltihop håller ihop och fungerar, bär upp och fram hela min människomassa på trots allt ganska liten yta.
I morse när jag vaknade vräkte regnet ner. Kallt, blött, eländigt.
I morse när jag vaknade tänkte jag att det är bäst att jag äter nåt, men nåt lätt, så att jag orkar springa i skogen innan det är dags att ge sig av hemifrån men utan att behöva få håll.
Jag gick upp, åt en banan och en blodapelsin, drack en kopp te, läste några delar av morgontidningen.
Klädde på mig, tittade på regnet och undrade om jag verkligen ville ut i det, tänkte på skogen och stigen och konstaterade att det ville jag nog.
Det är inte samma sak att springa i vanliga joggingskor, men glädjen finns där ändå. Och det är glädjen jag springer efter. Inte ideal, inte resultat, inget annat än det bubblande fnisset i bröstet när jag promenerat en bit och inser att jag hämtat mig nog för att orka springa lite till.
Jag är inte snabb. Jag är inte monsterstark. Jag har verkligen inte nån stenhård kondition. Ibland när jag tänker på de sakerna tappar jag bort mig och undrar vad det är för fel på mig och varför jag ens försöker.
Det är därför jag skriver det här. För att påminna mig om att jag faktiskt inte försöker. Jag gör något annat.
Jag odlar mig.
* * *
Jag hotade med att lämna Ord och nu skriver jag som om inget hänt. Nåt har hänt. Jag ska packa ihop och dra. Men inte nu genast, jag vet inte när. Först ska jag orka knåpa ihop en blogg, och sen ska jag orka spara ner mina arkiv. Det är trots allt snart fyra år av mitt liv utspritt på hittills 540 texter.
Anledningarna är flera, många av dem inte helt orelaterade till dem kom angav i sin text. Även om jag inte blivit påhoppad personligen bär det mig emot att ge ett tyst medgivande till den sortens beteende genom att hänga kvar.
Men det finns andra också. Det känns som att det jag försöker göra med mina texter egentligen inte passar in på Ord. Jag vet inte säkert vad det är jag försöker göra, och jag vet inte var det skulle passa in, men lite därför låter det vettigt att utforska andra utrymmen.
Jag blir ofta frustrerad över bristen på respons, eller över att responsen är personlig när jag hellre vill veta hur folk ställer sig till sakfrågan eller på vilket sätt man känner sig berörd.
Med det inte sagt att jag inte uppskattar den omtänksamma atmosfär som också råder på Ord, för det gör jag verkligen, men jag saknar ibland en diskussion som inte bara kommer sig av upphettade känslor och ömma tår. Jag vet inte om det är troligt att jag hittar en sån nån annan stans. Jag vet att jag inte är någon stor kommenterare själv och kanske är det bara så det är, man har inte tid i övermått att lägga ner på andras texter.
Kanske är det vad det handlar om. Jag vill hitta en arena för mina texter där någon vill ägna tid åt dem. Där det finns en poäng med att odla mångtydighet och klangbottnar för att det faktiskt finns en chans att nån ska bry sig om dem. Jag vet inte om en sån finns för det jag skriver. Men jag måste nog experimentera lite med det.
Sen. När jag får ändan ur.
