Anne

Jamen

6 jun 2012 17:00
Så det var nån som sa att jag skulle skriva mer på Ord. Och jag sa, att jag står med ena foten utanför och andra foten kvar, en fot på var sitt gungfly som makligt men märkbart glider ifrån varann. Snart måste balansen skifta, men jag vet inte åt vilket håll.

Nej, jag sa inte så. Jag sa nåt annat. Men det var vad jag menade.

Det är skönt att låta fingrarna löpa över tangenterna utan att behöva bekymra sig om att försöka förmedla något specifikt. Jag märker det nu, att det är en hemtrevlig känsla jag saknat den senaste tiden.

* * *

Denna natioaldag i nådens år 2012, min första som hederlig svensk medborgare, har hittills gått åt till att träna skithårt, avlägga sjukbesök (och trakteras med frapperande uppdateringar om den senaste tidens händelser) och en relationsdiskussion med han jag bor med, en fortsättning på den föregående nattens övertrötta och tårfyllda sammanbrott.

Nu har det skithårda tränandet kommit ikapp mig, det ilar här och var och jag mår illa. Det är tänkt att jag ska ge mig av till stan om en halvtimma, möta några vänner och främlingar, äta middag och sen gå på Lisebergskonsert. Just nu har jag allvarlig lust att bara stanna hemma. Vika gårdagens tvätt, läsa en bok, krypa ner i sängen och bara vara.

Ansträngande liv detta ändå.