Anne
Om korpar och hundar och annat
10 jul 2012 10:24Jag har kommit ungefär halvvägs i Tomas Bannerheds Korparna. Egentligen tycker jag inte om den, den är seg och tungrodd... han har fått beröm för språket och visst är det originellt, men enligt min uppfattning faktiskt inte njutbart, alls, och så häftigt är det inte med originalitet att det är värt att kasta läsupplevelsen helt överbord. Men så gillar jag förstås inte fancy författare, hej Lotta Lotass!
Nåväl.
Jag är inte övertygad av språket. Inte av berättelsen. Till viss del av hantverksskickligheten, jag har ont i magen berättelsen igenom och jag tror att det är meningen. Men jag är ju en sån där som inte gillar skräckfilm, så det är en på mig ganska bortkastad hantverksskicklighet. Eller, det är inte ens på skräckfilmssättet, det är bara en krypande obehagskänsla, en förnimmelse av utsatthet som ligger lite för nära för att jag ska vara säker på vad som handlar om texten och vad som egentligen bara handlar om mina skeva förväntningar på livet, ungefär.
Och ingen vill ju ha sina förväntingar på livet skitigt avslöjade av en sängvätande fågelskådare.
Men, och det framstår kanske som obegripligt efter ovanstående, jag vill läsa klart den. Jag vill veta vart den tar vägen, för jag kan faktiskt inte riktigt föreställa mig (eller jag kan, som sagt, föreställa mig, men jag hoppas fortfarande på något slags berättelsemässig frälsning).
Så jag vill att den ska ta slut så jag får läsa nåt annat, och försöker därför läsa mycket, men är samtidigt så repellerad av den att jag hela tiden hittar på andra saker som behöver min uppmärksamhet bättre. Och ändå, ändå fastnar jag lite i den nästan mot min vilja. Jag har motstridiga känslor för den, kan man sammanfatta det som, och det får mig att misstänka att det kanske är en rätt bra bok ändå. Fast jag gillar den inte. Fast jag kan inte bara släppa den heller.
* * *
I övriga nyheter kan jag meddela att det är en regnig sommar i år, ifall det undgått någon. I söndags var det dock riktigt tjusigt väder, jag hängde med en god vän, låg på gräsmattan en stund och roade mig med The Great Gatsby (språket! Sinnet för detaljer! Det var ett fint återseende) efter förmiddagsgymmandet, sen drog vi till den (någorlunda) lokala poolen för att svalka oss i trehundra meter. När jag kom hem somnade jag och när jag vaknade var jag ilsken och hungrig, men det löste sig ju sen och jag och D tog en skymningspromenad och blev alldeles omringade av små grodor, alltså tumfingernagelsmå. Kanske mindre. Vår vanliga lilla promenadsträcka har aldrig känts så lång som när vi trippade omkring i skogsmörkret och försökte låta bli att trampa på de små rackarna.
Så det var en fin dag, och nu har jag iallafall nåt som liknar min vanliga sommarfärg på händerna. Livet känns liksom lite festligare när en har lite bruna händer.
Igår förmiddag var det också fint, men då hade jag ingen lust. Så kan det också vara ibland.
På eftermiddagen kom mangopanda förbi, hon är hemma några få dagar mellan norrland-skottland-stockholm och japan runt och hade med sig kakor, skotska smör- och ingefärsdoftande ljuvliga små saker. Vi drack te och pratade lite och jag tog med henne på yoga på mitt gym.
Jag hade inte yogat på över två veckor, så även om det inte var min vanliga lärare (och därför givetvis inte i närheten av lika bra -- så funkar det bara -- inget att göra åt) så var det fint att komma in i flödet lite igen. Jag märker att jag tänker på sådant nu som aldrig hade slagit mig för bara ett halvår sen, jag märker att jag lärt mig saker.
Som syftet med att T (nästan) alltid låter oss göra nedåtgående hund före och efter planka; det är mycket lättare att behålla integriteten i ländryggen om man går ner i planka från hunden än om man skuttar bak från framåtfällning. Det tänkte jag på igår, när hela klassen skuttade bak gång efter gång direkt till planka med härliga ostbågeryggar. Jag känner det i svanken idag, och jag misstänker att jag inte är ensam.
Nu skulle jag kunna gå lös i filosoferande om hur man ska göra för att få ihop en rolig och utmanande yogaklass i ett sånt sammanhang när folk är på så helt olika nivåer, men det kanske får bli en annan gång. Istället ska jag väcka D, dricka lite kaffe och ta tag i den här dagen.
