Anne
Korparna och Nyckelfågeln
14 jul 2012 12:55Jag skrev att jag höll på att läsa Korparna av Tomas Bannerhed för ett tag sen. Att jag inte var särskilt imponerad av den men ändå på något sätt involverad i och ovillig att bara lägga ifrån mig den.
Efter att jag pallrat mig igenom den plockade jag mer eller mindre av en slump upp Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami, vilket är lite lustigt för det finns något slags svårdefinierade (och egentligen ganska ytliga) likheter mellan de två romanerna.
Eller, om vi säger såhär; jag tror att Fågeln som vrider upp världen är ungefär vad Bannerhed försökte uppnå med Korparna.
Likheter som jag slogs av är egentligen mest ett glidande och något osäkert tillstånd mellan dröm och vaka, fantasi och verklighet, och att båda berättelserna har fågelaccenter (vilket även framgår av respektive titel).
Murakamis monstruösa manuskript är nästan dubbelt till sidantalet jämfört med Bannerheds beskäftiga bok, men inte en enda gång under läsningen kände jag mig rastlös och ville att boken skulle ta slut. Inte som när jag läste Bannerhed och fick tvinga mig att läsa för att inte fastna och släppa allt läsande helt.
Nu har inte jag tänkt framställa någon slags jämförande uttömlig recension här. Det kräver en disciplin som jag inte har lust att ägna mig åt. Men jag slogs av några tankar när jag läst Bannerhed som delvis utvecklats i takt med att jag tagit mig igenom Murakami, och jag skulle vilja utveckla några av dem. Om någon till äventyrs har åsikter om någon av romanerna, eller om det jag här skriver om dem, är jag hemskt nyfiken!
* * *
När jag tänker på det i efterhand tror jag att det som mest störde mig med Korparna är att den fick Augustpriset förra året. Det är Bannerheds debutroman, och alla recensioner jag läst när jag googlat lite i efterhand hyllar honom som en redan färdig författare med ett fantastiskt språk och ett moget berättande. Hade jag läst den som bara en debutroman hade jag nog inte varit lika förbryllad av de skavanker jag tyckte mig uppfatta, men för att vara det bästa svensk litteratur har att uppbringa på hela 2011 är Korparna ett skrämmande exemplar.
Jag har tänkt mycket på varför jag tycker det. Läst recensioner (alla är lyriska) och funderat på vad det är som gör en roman sådär lyckad och varför jag inte tycker att Bannerheds har det.
Jag fastnar i att jag inte tycker att den är levande. Att han staplat element som på något sätt har med varandra att göra (eller ganska många sätt, det är inte att historien är osammanhängande som är problemet) men misslyckats med att blåsa liv i dem, få dem att arbeta tillsammans som något... levande. Något oförutsägbart och aktivt. Recensenterna säger att Bannerheds författarskap är moget och färdigt redan vid födseln, men det enda jag ser när jag läser romanen är ofullgångna foster. Det är en grund och sammanhangslös historia för en grund och sammanhangslös tid, frestas jag att tycka. En rastlös lek med karaktärer utan fokus, utan koncentration, utan... utan ett berättarmedvetande, på nåt sätt. Det finns ingen magi i berättandet, ingen gnista.
Allt det här är väldigt vaga synpunkter. Jag kan inte peka på konkreta passager för att exemplifiera varför jag tycker såhär, och jag verkar ju vara i minoritet. Men för mig känns det inte som att TB behandlar sin berättelse med respekt. Den känns inte genomarbetad, och flera trådar som hade kunnat bringa liv till den om han brytt sig om att utforska dem lämnas stympade, ofullgångna, meningslösa.
Som korparna, som givit namn åt romanen. De för en tynande tillvaro som röster i en galen pappas huvud, och dyker randomly upp ibland även i den verkliga världen, men utan någon sammanhållande förankring som skulle fördjupa den olycksbådande känsla de skulle kunna förmedla. Istället för att kasta en skugga av tvivel över världens beskaffenhet tjänar de till att befästa gränserna mellan faderns inre korpar och den vardagliga tillvarons simpla asätare. Det är också en användning, men i mitt tycke är det att kasta bort den potential som finns i korparna som symbol och i det faktum att sådant pappan har inom sig även kan dyka upp i världen omkring honom.
Kanske handlar det om att jag skulle ha skrivit en helt annan roman om jag haft de här byggstenarna. Jag anstränger mig verkligen för att se texten som Bannerhed valt att skriva istället för den jag tycker att den borde ha kunnat vara, men den räcker liksom inte till för mig. Det finns för stora luckor, och då menar jag inte luckor som tillför nåt utan luckor som andas berättarmässigt misslyckande.
En annan sak som stör mig är hur Bannerhed skamlöst utnyttjar sidokaraktärerna utan att lämna dem en tillstymmelse av integritet. Huvudpersonen och berättarjaget är förvisso ett barn, men jag ställer mig tvekande till att det föranleder en barnslig syn på bifigurerna rakt av. Såhär: jag läser inget utrymme i texten för att bifigurerna gör saker för att de har inre drivkrafter eller en egen person; de gör bara saker för att påverka huvudpersonen på ett visst sätt och försvinner sedan ut i kulisserna för att senare kanske dyka upp och göra något annat obegripligt som ställer till det för huvudpersonen på ett annat (eller samma...) sätt. För mig hänger romanen helt enkelt inte ihop. För mig är den som en söndertrasad tyllgardin i ett ödehusfönster fast utan alla romantiska konnotationer den bilden för med sig. Den är ofullständig, men inte på ett talande sätt utan på ett ofullgånget. Ett bortstött foster.
Nåja. Jag kan spetsa till mitt missnöje i trygg förvissning om att det inte drabbar någon; alla som är nåt verkar ha älskat den här romanen, så det är väl nåt jag missar. Men det jag upptäcker när jag tänker på bristen på liv i berättelsen och bristen på integritet i karaktärsteckningen är sånt som jag fascinerad tar med mig. Och under hela Fågeln som vrider upp världens 700+ sidor uppelver jag den fullständiga motsatsen; bifigurerna dyker upp ibland och försvinner igen, men de har tveklöst, <i>tveklöst</i>, sina egna agendor, hänger inte bara i en garderob och väntar på att komma till användning ibland. Och berättelsen är i viss mån obegriplig men inte på ett sätt som lämnar en smak av berättelsemässigt svek längst bak i munnen; nej den har sprickor för ljuset att tränga igenom, för att parafrasera Leonard Cohen.
Jag grips inte av en plötslig lust att läsa allt Murakami skrivit, han har helt klart sina sidor (fast att han är penisfixerad tycker jag är lite kul, jag har slängar av det själv). Men ett är säkert; Murakami är en berättare av guds nåde. Han har förmågan att gjuta liv och magi i sin berättelse.
I jämförelse verkar det nästan som att Bannerhed är lite ängslig. Som att han är orolig för att släppa lös vansinnet och därför bara lyckas åstadkomma en stympad berättelse istället för det storslagna hemlighetsfulla epos som ligger och lurar under ytan i hans historia och väntar på att få komma fram. Medan Murakami slår upp portarna och låter galenskapen flöda fritt, för att på så sätt låta sanningens ljus lysa på stort som smått, och litar på att det som vill komma fram skall utkristallisera sig så småningom, om man ser till att lämna utrymme för integritet och drivkrafter.
Jag vet att Murakami är noggrann på gränsen till knastertorr, så det är inte att jag tror att han skriver i spontan yra. Men det är just det som är grejen; han är noggrann med att få till en spontan ton, och det förutsätter att man lyckas bli av med det dödkött som är resultatet av verklig spontanitet. Han släpper fram, men plockar därefter bort allt som inte hör till. Bannerhed gör tvärt om, håller igen och håller igen men behåller allt som trots allt råkar komma ut.
Så framstår det i mina ögon iallafall.
