Anne
En särskild söndag
22 jul 2012 12:33Det är söndag och de sista flämtande timmarna av sommarens semester är här. Att börja jobba igen betyder inte att jag aldrig är ledig (jag jobbar ju som bekant långt ifrån heltid), och sommaren fortsätter och förhoppningsvis ska det fortfarande kunna komma varma dagar med sol på magen.
Men på något sätt drar den här dagen en tydlig demarkationslinje i mitt liv. På ena sidan det tröstlösa kneget med tillhörande andningshål i form av semester, på andra sidan fyra försvinnande korta veckors arbete följt av det alldeles okända.
Jag har tittat runt på höstterminens scheman och litteraturlistor. Först fick jag panik av alla tider och lokaler och lärare och undrade hur i hela världen jag ska orka sitta där timme ut och timme in, flera dagar i rad, och bara... lyssna på folk. Hur mycket kan det finnas att säga, egentligen? Det slog mig på allvar att det här med att påbörja en utbildning, det är lite som att... lite som att ge sig ut på vandring, kanske. Det första steget känns stort när man tar det, men det kommer ändå att drunkna i alla de där andra stegen som ska ta en dit man vill. Jag blev lite rädd för den monumentala långsiktigheten i detta projekt som det plötsligt kändes som att jag lättvindigt klivit in i.
Men sen, i trots mot min första impuls att smälla igen datorn och trycka ner mina farhågor nånstans där de kunde spöka lite lagom tills jag måste ta tag i saker, började jag titta närmare på schemat. Kika runt på bibliotek och adlibris efter kurslitteraturen. Fundera på när jag ska hinna träna i allt det här. föreställa mig hur jag ska känna mig efter en heldag med föreläsningar. Jag började helt enkelt dra upp lite strategier, inte för att jag behöver göra det än utan för att visa mig själv att det går, att det går att hitta en farbar väg bland alla de här sakerna som mest ser ut som bedrägliga gungflyn inför min skräckslagna blick.
Jag ska ju jobba också. Varannan helg. Tanken var att jag skulle jobba fredag - söndag, men det kommer inte att fungera hela vägen. Och jag kan inte föreställa mig hur det här kommer att kännas, om jag kommer vara så trött efter en vecka på universitetet att jag bara vill dö över att pallra mig till jobbet eller om det blir ett skönt avbrott och en chans att träffa några favoritkollegor.
Det beror kanske på hur bra jag trivs med studierna.
Men det är ett dryga två veckors uppehåll över jul och nyår, och min jobbhelg infaller mellan dessa två begivenheter vilket i teorin innebär att jag har en dryg vecka jullov innan jag behöver röra en fena. Och jag ska säga er, att det pirrar i magen på mig när jag tänker på det. Jag! Jullov! Jag minns inte när det senast fanns en jul utan den vanliga lunken av jobbdagar och lediga dagar, den som inte alls bryr sig ifall det råkar vara nån slags storhelg.
Kanske att jag till och med orkar bry mig om julen, i år.
Jag försöker påminna mig själv om att det trots allt är länge kvar, att schemat jag hittat är preliminärt och att det inte är läge att planera nåt riktigt än.
Men jag rotar reda på böckerna vi ska ha på första delkursen, konstaterar att allihop är lätta att få tag i både på biblioteket och adlibris nu under sommarstiltjen, och smider ränker för att lägga vantarna på dem för att fuskplugga lite innan alltihop sätter igång. Åh, vad jag vill göra detta bra! Åh vad jag vill att det ska leda nånstans. Åh vad jag hoppas att jag inte ska tappa sugen och låta all entusiasm stanna vid ambitiösa idéer, utan hålla ut och faktiskt förverkliga en del av dem också.
Men med tanke på att boktitlar som "Svensk författningspolitik" ger mig rysningar av välbehag, så kanske det finns något litet hopp för mig ändå.
Nu ska jag se om jag kan göra nåt vettigt av resten av den här alldeles märkliga dagen. Börjar med kaffe, tror jag.
