Anne
Med sol kommer liv
26 jul 2012 21:48Några enastående vackra dagar på västkusten, som en ynnest från gudarna en annars inneregnad sommar. Visst har jag börjat jobba igen, men de här dagarna har det fallit sig att jag varit ledig, och som jag har varit ledig.
En dag tog jag en likasinnad vän under armen och hoppade på första bästa morgonbåt från Saltholmen. Vi åkte så långt vi kunde komma med båten vi var på, och hamnade på Vrångö. Äventyrade över klippor, köpte alldeles pinfärskbakeoffade kanelbullar, lunchade på lokalt fiskhak, äventyrade vidare längs promenadstig genom lummigt magisk öskog där vi stannade till hela tiden för att titta på fjärilar och spindelnät, lukta på kaprifol.
Solen över oss, en lätt vind om axlarna, och sen bad, bad, bad i det salta ljuvliga vattnet. Inte ett moln, inte ett bekymmer så långt ögat kunde nå. Bara luften och vattnet och en ständigt pågående stillsam konversation, och lite glass sen. Inga tider att passa, inget att skynda för. Bara vara.
Kom hem sent och trött till en vänlig hand på pannan och ett avsnitt av Sherlock (A Scandal in Belgravia) som fick hjärtat att krulla sig lite i kanterna, på ett bra sätt.
Och nästa dag, idag, upp igen tidigt, möta annan vän, spårvagnen till stan, plocka upp frukost, annan (extremt full) spårvagn till Saltholmen. Upp på klipporna, fram med handdukar, frukost i solen. Bok och bad och lunch och sen hem igen, ensam nu, en promenad med fin musik i lurarna, Paint it Black med Vanessa Carlton som är den bästa versionen och gav mig ståpäls och hårda knottror på underarmar och ben i den heta solen.
Och jag tänkte att jag kände mig så fri. Där, på cykelvägen, med floppande flippisar på fötterna, i shorts och stor vid tunn mjuk vit skjorta fladdrande för vinden. Havets sälta på hud och djupt i hår, några timmar av tid då jag inte behövde vara någonstans, bara sätta en fot framför en annan och finnas till. I solen, i skuggan, i spelet mellan solen och skuggan.
Jag tog vägen runt skogen som jag nästan aldrig tar och gick nästan vilse och blev påhoppad av myror som bet mig i benen. Så levande.
Handlade lite, kom hem, duschade, pussade på D.
Åkte till stan för det allra sista yogapasset med min kära lärare för terminen, för året, och fanns där i nästan varje andetag.
Åkte hem med huden nedsaltad igen, av det inre havet som sipprat ut i värmen och ansträngningen. Smakade på mina läppar medan jag väntade på spårvagnen, tänkte på hav, på salt hud. På att när man är ren och sen svettas mycket doftar man som av hav, rent och vilt... och salt.
Kropp, vatten, salt. Kropp, vatten, salt.
Och nu är jag härligt underbart mjukt bedårande trött, sådär så jag utan problem orkar göra mig i ordning för att sen rulla ihop mig till en boll under täcket (eller, mer troligt, runt täcket; det är lite för varmt för något annat) med mjuka lakan mot mina solbrända axlar och prompt somna.
Och imorgon ska bli en till dag av nåd, av värme sol och frihet. Det säger meterologerna, och kvällshimlen ser ut att hålla med.