bellavit
När en vänskap rinner ut i sanden..
23 jul 2014 14:44Vi träffades på Lunar typ början av 2002. Vi började snacka, upptäckte att vi hade massa saker gemensamt. Jag var 19 och hon 14. Jag tyckte hon var mogen för sin ålder.
Vi pratade om att ses, men nä. Hon var så ung och jag var så gammal (enligt oss, vi ansåg om bara känna varandra genom en dataskärm). Men vi höll kontakten genom att vi brevväxlade.
Sedan tappade vi kontakten. Mina brev kom liksom aldrig fram. Men vips en dag 3 år senare hittar hon mig på QX. Hon berättar att hon har flyttat och tappat bort min adress. Och sedan hade hennes lust om att brevväxla dött. Så vi började då att maila, sedan när det tog fortsätta vi hålla kontakten på Facebook. Men det var inte ofta, hon fick ofta för sig att stänga av sitt konto ett tag. Och sedan efter varit frånvarande 1 år tog vi kontakt igen. Hon meddelade att hon skulle flytta hem till Stockholm. Hon undrade om vi nu äntligen skulle ses. Men så blev det aldrig. Hon var nu 20 och jag 25. Sedan dog vår kontakt igen. Men vi var fortfarande vänner på Facebook. Men skrev aldrig till henne. Hon skrev aldrig till mig. Jag funderade att ta bort henne. Jag fick för mig att ta bort alla som jag inte snackade med så ofta på fb. Men jag höll henne kvar. För jag tänkte ´om´. Och jorå, så där 3-4 år senare får jag ett sms av henne. Hon vill ses. Vi planerar att ses. Vi ses. Vi planerar att ses igen. Vi gör det. Och vi har riktigt trevligt varje gång. Tills det blir tyst från hennes sida. Hon förklarar att hon jobbar hela tiden och att hon har funnit kärleken som nu tar upp all hennes tid. Jag förstår. Och så blir det tyst igen. Och det är bra tyst ifrån henne, till förra året i december då vi ses igen. Hon berättar allt. Om jobbet och kärleken och hur piss det är att bo hemma. Hon vill flytta ihop sin kärlek.
Sedan får jag ett sms i februari. Hon berättar hon och kärleken ska flytta ihop. De ska ha inflyttningsfest och jag måste bara komma. Säger att visst kan jag komma om jag är ledig. Och tiden går. I mars får jag inbjudan till deras inflyttningsfest. Det är i maj. Tackar Ja. Åker på festen, har trevligt, tills det är dags att tacka för sig. På väg hem, får en ångestattack, får svårt att andas, tappar fokus och känner mig vilsen och ringer 112. Hon som tar emot mitt samtal säger att hon ska skicka ut en ambulans, men jag nej nej. Men vi kommer överens om att hon skickar ut en polispatrull som är där på två röda. Som sedan kör mig med ilfart till akuten, får syrgas när jag väl komme fram, jag får också dropp, får åka hit och dit på undersökningar och sedan får jag åka ambulans till ett annat sjukhus - där det tas ännu mera kontroller innan de tar beslutet att lägga in mig. Blir där 3 dagar. Väl hemma så känner jag något konstigt. Som denna vän är arg på mig. Ringer henne, vi pratar och nä. Hon är inte arg eller så. Vi bestämmer om att ses i sommar.
Och sedan blev det tyst från henne. Kollade hennes Facebook. Jodå, vi är vänner. Jag skriver till henne. Hon svarar inte. Skickar ett pm. Inget svar. Tänkte inte så mer på det. Iggade.
Tills nu.. Ser 1 vän mindre. Tänker genast på henne. Letar henne, finner henne inte. Tänkte nu har hon tagit en paus . Men tänker också: Hon kan ha blockat mig med. Be en vän kolla om h*n finner henne, och jodå. Denne finner henne. Jahopp. Blockad. Men jag tänker inte så mycket, jag raderar alla hennes sms, raderar hennes mobil# från telefonboken. Tar bort henne på Insta. Och jag känner ingen direkt förlust. Utan pustar att ännu gjort mig av med en. Eller hon hann före. Men i alla fall. Varför sörja detta? Jag har andra runt omkring mig som förtjänar min vänskap.
Men jag undrar varför det blev så här? Jag leker med tanken att detta kanske var hennes rätta ja. Men vad har jag gjort? Det vet jag inte och kommer heller aldrig få veta det och jag vill nog heller inte veta. Bättre att leva i ovisshet av det man mår dåligt av. Än må bra av veta varför det blev så.
