cave

all the madness in my soul

26 aug 2016 19:37
det finns fan inga vackra ord och omskrivningar för att beskriva aborthelvetet. naiv och oskyldig som en liten blomma (om än kraftigt illamående och nervös och från och till gråtande blomma) tog jag mina smärtstillande tabletter och mina aborttabletter och lade mig att vänta på verkan. en vän kom förbi och vi gick en promenad men jag kände den ensamma vargen i mig yla sitt behov så jag skickade hem henne och förberedde mig på egen hand. förberedde en värmekudde. andades några djupa andetag. lät en tv-serie löpa fritt i bakgrunden. balkongdörren öppen mot den oväntade sommarnatten och trafiken. samtal från föräldrarna, mitt i veckan som vanligt. allt bra här, jobb och träning som det ska, yes box. lögner är vad jag vilar mitt huvud mot, överallt omkring mig. om man inte släpper in kräver inte folk att få trösta. om ingen vet hur ont man har vet ingen hur ont det gör. och sen kom en sån där VÄRK som jag antar är lite spännande och härlig när det äntligen är det där barnet som ska krystas ut men som fan var varken spännande eller härlig utan bara en kritvit smärta rakt igenom kroppen och jag satte mig upp och skrek rakt ut och tänkte på några andra tillfällen när jag skrikit rakt ut. i ångest som när jag kröp hem på asfalten från en fest där jag supit mig fullständigt vettlös för att jag älskade någon jag visste att jag inte kunde få ha som min egen. i glädje som när jag lutade mig bakåt mot en kudde och ändå lät mig älskas av honom som nu när jag grät och bad och kippade efter andan inte fanns någonstans i närheten. den starkaste av värktabletter fick mig att kräkas och frysa och händerna kunde inte hålla i telefonen länge nog för att söka hjälp och jag försökte att andas som en duktig urtidskvinna, andas in och andas ut och andas in och andas ut och andas in och nej nej nej men värmekudden nej och andas in och andas ut och äntligen slutade händerna skaka så att jag kunde fråga min läkarvän om hur farligt det är att ta två sådana där jävla opiattabletter och jag fick rådet att vänta en timme i alla fall men vad är en timme och vad är tid? andas andas andas och kanske lättade smärtan ungefär var femte sekund innan den kom tillbaka, som arga vågor på ett hav och andas ett två tre fyra och fem. tystnad. och ett två tre fyra och fem. stillhet. och andas och upp och till toaletten sedan kom det ut. kärlek är lustigt. a many splendored thing. den kärleken jag kände för honom var grundad i smyg och absolut förbud, en attraktion som inte fick existera och därför avskrevs som vänskap, men som inte gick att hejda när den väl en gång börjat formuleras i förflugna antydningar och hemliga formuleringar, så enkla att tyda och förstå när vi väl vågade. är vi bara fysiska varelser, är vårt syfte att skapa nytt liv? har evolutionen något att säga till om när nya människor skapas? var våra kroppar extra kompatibla eller var det bara hormoner och skyddslöshet? något blev det i alla fall av den där jävla kärleken. vårt hallon med snabba hjärtslag som inte var önskad av någon och bara älskad av mig, som ett sista band till sin fräkniga, intelligenta, både vilt vågande och känslomässigt blockerade pappa vars framtid egentligen aldrig någonsin varken innefattade mig eller det och som aldrig kan förstå vad han lämnade mig att gå igenom. splatt. inget kraftfullt bebisskrik, bara en våt klump på ett badrumsgolv. det var vår kärlek det, om vi vill prata symbolik. våta fläckar som ingen behöver bevara i sitt minne utom jag som minns dem alla, de inuti och de utanför. jag slutade gråta. jag slutade skrika. jag slutade andas. jag svalde en tablett till och lät den verka och somnade inlindad i en filt i soffan. nästa dag skrev jag ett sista meddelande. snälla, svara i alla fall på detta. om du kan. det kom aldrig något svar. det är bra. det kan vara över nu.

Tillbaka till sidans topp