cave

kan du få mina armar på plats

31 aug 2016 09:11
observation: när man mår dåligt märker man vilka som frågar hur läget är för att de vill veta och vilka som frågar som artighetsfras. jag föredrar den senare sorten eftersom jag kan hålla mitt trevliga i´m-fine-leende i ungefär två sekunder vilket faktiskt är längre än någon som egentligen inte bryr sig kollar på en. eftersom jag gråter mest i rörliga fordon (tåg, spårvagnar) kommer jag ofta till träningen rätt eh svullen och rödnäst. steg ett är att stänga in sig på toaletten och vaska bort det värsta och steg två är att inte se någon i ögonen. tills någon frågar hur man mår och inte släpper taget utan frågor om man just vaknat, du ser lite...trött ut? men nejdå, jag har bara... du vet mycket på jobbet... och sen men hur mår du? och vid ett svävande bra-a tack en djupare rynka mellan ögonbrynen, är du säker...? och där nånstans måste man ju möta den andras blick och då backar de flesta ändå. man vill ju inte snoka, thank god för den distans vi ändå upprättat mellan varandra i samhället. kom inte här och känn mig.

vaknade klockan tre i natt ur en dröm om en rådjursbebis som låg ihopkrupen i skogen ovanpå en jacka och blev blöt i regnet som föll. den slöt ögonen och kurade ihop sig med sina långa ben och den skulle dö men det visste den inte än, den litade bara på ägaren till den där jackan och den väntade på att det skulle sluta regna och jag hade en sån sorg i bröstet när jag vaknade att jag knappt kunde andas. så jag gick in på fb och läste en statusuppdatering från en polis om sjukdomen depression som driver unga människor till att inte vilja leva längre och jag grät för att inte ens det kan få vara min utväg, att jag måste fortsätta leva och gå igenom alla de här långa oändliga dagarna av sorg och hat och ensamhet tills det någon gång blir bättre. och höstmörkret kommer och till och med när jag mår bra brukar jag bli ledsen om hösten och vintern och nu vet jag fan inte hur det ska gå. jag vill inte prata med någon, jag behöver bara tid. att dag läggs på dag.

när det ibland känns lättare tänker jag att det är så här det känns för honom. att det är okej, liksom. en fin kärlekshistoria som ett minne men ändå fine, det finns många andra fiskar och det finns sysselsättning och tiden går och det vi hade bleknar. om jag går vidare och släpper taget finns vi inte mer. och jag kan andas.

men sen kommer min kollega in och viftar glädjestrålande med sitt ultraljud och min kompis är visst inte bara tjock utan gravid, tänka sig, och jag hatar hatar hatar dem för att de fortfarande bär sina barn under hjärtat medan mitt fortsätter att blöda ur mig dag och natt.

är augusti över snart?

Tillbaka till sidans topp