charly

Hostan och jag

21 okt 2009 21:09
Jag utmanade visst ödet lite för hårt förra veckan, då jag firade min sakta övergående förkylning med att träna fyra dagar på raken. Den sista dagen sprang jag åtta kilometer i iskall blåst, och sedan bröt Hostan ut.

Hostan har nästan blivit som ett eget väsen nu, ett ondskefullt jävla troll som bosatt sig i mitt bröst. Jag har hostat natt och dag, och även om Hostan nu har börjat tänka på att flytta hemifrån, så värker fortfarande lungorna av ansträngning. Min mor, med all sin inneboende optimism, sa ”Du har lunginflammation” med sådan tvärsäkerhet att till och med jag blev nervös. Det var kanhända olyckligt att jag och darlingen var hemma och hälsade på mina kära föräldrar den enda helgen på hela året som jag var riktigt risig, men det är svårt att styra över.

(I och för sig kan man kanske hävda att man kan styra lite över det. Till exempel genom att inte träna tre löppass och ett simpass dagarna efter den värsta förkylningen på evigheter. Jaja, tålamod, det ligger inte för mig.)

Nu är det lite bättre, och min mor hade bevisligen fel, vilket glädjer mig oerhört. I den här takten räknar jag med att kunna vara tillbaka i löparspåret ganska snart, kanske redan i helgen. Dock förhoppningsvis med lite större självinsikt.

(”TA DET LUGNT!” säger min kära sambo, så att man verkligen kan höra versalerna. Och jag vet, jag vet. Men det är så svårt. Jag vill ju träna. Behöver träna. Vill. Ha. Endorfinkick. Nu.)

(Junkie.)