FrökenFräken

Förlossningsberättelse. LÅNG!

28 mar 2014 13:59
Vid midnatt kom första värken och vi var hemma igen vid 01.30. Mellan 2 och halv 4 hade jag 4 värkar med molvärk däremellan så någon sömn blev det inte tal om. Vid halv 4 laddade jag ner en värkapp, hoppade i duschen och försökte klocka värkarna som nu blivit lite mer regelbundna, mer frekventa och längre. Men hur klockar man något man inte riktigt vet hur det ska kännas? Ska jag klocka på vägen upp och ner eller bara värktoppen? Spelar det någon roll om värken är stark eller inte?

Efter ett tag kom jag fram till att jag nog skulle klocka hela vägen oavsett intensitet och annat. Det visade sig att jag hade en minut långa värkar och de började tillta allt mer. När klockan var 4 hade jag 3 minuter mellan värkarna och bestämde mig då för att ringa till förlossningen. Barnmorskan tyckte jag skulle ta panodil och gå och lägga mig igen. Sagt och gjort! Nu fick jag vila i tio minuter mellan värkarna igen, men fortfarande ingen sömn. Klockan 7 väckte jag Solstrålen och sa att vi får ringa någon som kommer och tar hand om Liten för jag tror tusan det händer nu. Värkarna var då tillbaka på 3 minutersintervall. När jag hade 2 minuter mellan värkarna och 90 sekunder långa värkar kom Litens och din farmor upp till oss och glad men lite orolig tog hon Liten under sin vinge.

Klockan 8 ringde jag in till förlossningen igen och de skulle bara städa undan i ett rum sen var vi välkomna. Klockan 08.05 frågade Solstrålen vad klockan var när jag ringde. ”Prick 8″. ”Det är ju bara 5 minuter sen!” Tiden har aldrig gått så sakta!

Jag försökte sitta ner och prata lite med Liten, men det gick inte. Jag var tvungen att gå runt, så dessvärre kunde jag inte ge henne den där kramen jag hade sparat till just det här tillfället. Jag vankade av och an i huset likt Farbror Joakim och hans tankecirklar och satte till slut på TNS-apparaten Fransarna lånat ut till mig. Kan säga att den var värd sin vikt i guld! Den tog udden av värken och dessutom hade jag en dosa att pilla på som tog bort lite värkfokus också.

Klockan 8.20 säger Solstrålen otåligt ”vi kan lika gärna gå där inne och vänta.” Så vi åker in och jag fick mitt första intryck av förlossningen representerat av en menlös undersköterska. Hon suckade högt när jag svarade ”nej” på frågan om jag hade legitimation med mig. Allt var lite jobbigt och jag kände att jag bad om ursäkt för allt krångel jag ställde till med. (?!) Hon hade inte så stor relationell kompetens och struntade i om jag fick en värk eller inte. Hon hade ju ett formulär som skulle fyllas i! Viktiga saker det där… Det kan iiiinte vänta.

9.30 får vi träffa barnmorskan och hon ville undersöka mig och sätta ett CTG för att se så du mådde bra där inne, men eftersom jag fortfarande inte kunde sitta ner blev det lite krångligt. Till slut fixade det sig tack vare trådlösa CTG-mojjar och vid undersökningen kom jag på att jag kunde sitta skräddare/lotusställning när värkarna kom. Nu började jag känna hur du tryckte på allt mer och jag grät av lycka när Malin sa att jag var 10 centimeter öppen.

Resten av förlossningen är lite luddig och jag har inte lika stor koll som Solstrålen på när de olika delarna av förlossningen inträffade, men när jag blivit undersökt och det kom en värk tryckte BM sina fingrar i mina fotsulor Och det tog bort den värsta värktoppen. Jag minns att jag sa till henne ”Det där har du gjort förr!”

När jag sedan satt i lotusställning igen kom hinnblåsan ut. Jag trodde det var vattnet som gick, men se det var det inte och Malin blev lite förvånad över att hinnblåsan kom ut så pass långt innan du var på väg. Det visade sig sen att alla hinnor var väldigt starka.
Jag ser det som att jag byggt ett bra boende till dig lilla Minion, så det var inte konstigt att du valde att stanna inne så länge som du gjorde.
Efter hinnblåsan kommit ut fick jag flytta över till förlossningspallen och då satt Solstrålen på en stol bakom mig och gav mig vatten, kramade och höll undan håret etc.

Efter ett tag blev jag lite frustrerad för det kändes som om inget hände. Jag frågade då vad klockan var, varför BM såg skeptisk ut (vilket hon säkert inte alls gjorde egentligen), varför hon sa att det gick bra när det kanske inte gjorde det, hur långt det var kvar till krystvärkarna, om hon kunde se huvudet m. m. BM sa dock att allt ser visst bra ut och hon kunde nu känna ditt huvud och när hon reste sig för att skriva i min journal kände jag och Solstrålepappan din på ditt huvud. Vilken känsla! Där var du! Bara några centimeter från oss! Vi grät lite lyckotårar och jag minns att jag sa något om hur konstigt det är att en sådan här upplevelse visar bägge sidorna på förlossningsmyntet på samma gång.

Eftersom det var en strålande solig dag du valt att komma ut på blev jag väldigt varm och bestämde mig för att behålla mitt eget linne istället för att byta till en sjukhusrock. Så när jag efter en förflyttning upp i sängen stod på alla fyra, med baken i vädret, lade BM ett svalt lakan på mig och det var verkligen skönt! Pappan din stod vid min sida och gav mig massa välbehövligt isvatten och det var skönt att bara ha honom nära.

Med min lakansbeklädda bak i vädret lade BM sin hand på min svank och tryckte hårt varje gång jag fick en värk. Även det tog bort toppen på värken och pappa Solstrålen lärde sig snabbt hur han skulle göra, så han tog över. Efter en stund, typ ett tag, men inte för länge, (tidsuppfattningen var som bortblåst), kom jag på att det fanns lustgas. BM satte igång den och instruerade hur jag skulle andas. Jag andades djuuuuupt och lääääänge. Det snurrade till och jag kände att, tusan, det här är inte helt fel! En sån tar vi! Någon som kan kasta på lite musik kanske? (Det sista tänkte jag på riktigt, men jag förstod att jag kanske inte skulle säga något om det, det kunde ju uppfattas som jag menade det.) Däremot minns jag att jag sa till Solstrålen att han luktade gott. Bra där, flirta lite, gör det… Det är ju… eh… passande? Hur som helst: Lustgasen tog bort värktopparna och efter ännu en vända på förlossningspallen och tillbaka upp i sängen var det dags på riktigt! Klockan var strax efter 12 och nu var det dags! Nu skulle du äntligen komma ut till oss! Slippa din pyttelilla bostadsyta och bli en del av vår familj!

Eftersom BM var nånstans därborta där lakanet låg och eftersom lustgasen ökade på min tinnitus rejält så jag hörde inte riktigt vad hon sa, men Solstrålen upprepade allt hon sa och nu hände det grejer hela tiden. BM tog varma handdukar och pressade mot mellangärdet och sa till mig när jag skulle krysta och när jag bara skulle andas. Vilket just då är lättare sagt än gjort, men jag försökte. Det enda som var riktigt jobbigt var när du var så gott som ute. När huvudet kommit ut så sved det ordentligt och självklart fick jag en ordentlig värkvila just då. Jag minns att jag sa (skrek?) att det inte kommer komma någon mer värk. Vilan var total. Men både BM och Solstrålen peppade mig och jag minns att Solstrålen kramade mig hårt och sa att det visst kommer en värk till. Självklart(!) kom det en värk till och ut kom du. Du grät och jag började storgråta! Total lycka och eufori på en gång! Navelsträngen var lite kort så jag kände att det drog, vilket gjorde att jag inte riktigt visste vilket håll jag skulle vända mig, men jag fick hjälp och äntligen fick jag dig på mitt bröst! Jag grät och kysste Solstrålen och var bara så himla lycklig!

Moderkakan krystade jag ut utan värk och när det var dags att sys så lyfte jag upp mina blodigt coola (bokstavligen) ben. Jag var så jäkla ball i mina nedblodade ben! BM sa att jag bara förlorat cirka 2,5 dl blod, men det såg ut som mer och det var asballt! Jag tittade flera gånger på benen och var nära att be Solstrålen ta kort på dem, men även det föll snabbt in under kategorin ”skumma saker du nog inte borde säga just nu”. 6 stygn senare var det hela klart och du var vaken under hela tiden och låg och tittade på pappan din. Solen sken genom fönstret och vi fick in en bricka med mackor, efterlängtat kaffe och en svensk flagga.

Lyckan var total!

Tillbaka till sidans topp