Awakenings
30 jan 2008 02:39
Hårt, att helt oväntat få syn på sin spegelbild i ett tunnelbanefönster och inse att man inte är ung längre. Jag vill ju tro att jag fortfarande är en ung tjej, men nix. No more. Sliten. Trött. Luttrad. Äldre. Jag borde ha saker jag inte har och jag borde ha gjort saker som jag inte, osv. Ni fattar.
Däremot inte sagt att jag gjort saker jag inte borde, för nej nej, jag ångrar inget. Jaa då, naiv och blåögd, erkänner mig skyldig, men jag ville inget ont och trodde ingen om något ont och kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att det skulle se ut såhär. Jag jobbade på för att det var roligt. Och försökte förtvivlat få det att fortsätta vara roligt. Idag ser jag gamla vänner jobba hårt med politiken och fortsätta att slicka uppåt och sparka neråt, allt är som förut men föremålen växlar. Min tunga är åtminstone inte brun och jag har inte varit elak mot någon. Jag vet bättre nu, förvisso, men mitt samvete är rent och min rygg är rak, förutom att de återkommande mentala muggdoppningarna gett mig en aningens slokande profil.
Jag hade ingen 30-årskris, men jag brydde mig inte särskilt och jag har ju krisat ordentligt vid andra tillfällen, så... jag kan väl det där med kriser. Men inte hade jag ändå kunnat vänta mig en identitetskris nu, januari -08, for no specific reason mer än att den elaka jävla klon släppt tagit om min hjärna efter tio år. Om jag inte har hans elaka röst i huvudet som talar om för mig dag ut och dag in att jag är dålig, otillräcklig och inte att förglömma: lite låg!! samt att jag inte har några vänner, <i>vem är jag då?</i> Vem är jag nu?? Jag hann bara känna mig som en ny människa i två dagar, sen slog det till. Fy fan. Nu då? Jag vet inte. Bryr mig inte. Vilket som.
Allt är smutsigt. Allt är besudlat. Infekterat. Inget är heligt. Ingen kan lita på mig för de har hört så mycket dåligheter om mig. Jag kan inte lita på nån för jag har nogsamt gjort min läxa. Och jag vill inte höra mer. Vill inte veta mer. Jag bryr mig inte. Uppenbarligen är jag högintressant för dem på något sätt jag inte förstått, eftersom de orkat lägga så mycket tid på att smutskasta mig. Jag förstår inte. Men jag vill heller inte ta reda på varför. Orkar inte. Bryr mig inte. Jag önskar jag kunde skita i alltihop och bli bullmamma på landet, långt från all den här dyngan. Till skillnad från dem ser jag andra värden, till skillnad från dem är jag en människa oavsett vad jag gör om dagarna. Vilket som, är ok.
Det känns som att tiden står stilla, verkligen. Möjligen hackar den lite, ett steg framåt och sen tre raska bakåt. Man tror det äntligen tagit fart, men då gräver det ner sig igen. Och ungefär då viskar en äckligt många år äldre man (eller äckligt många år yngre, eller jämnårig) i mitt öra att jag är en fruktansvärt vacker kvinna och jag kastas fem år bakåt i tiden, eller tio, eller mer. Det universella. Kåt gubbe, trängd tjej. Det vore nog lätt att följa minsta motståndets lag och bara ramla med. Förföriskt. Men nu är jag ju inte sån, då. Och jag har fått order från högre ort att inte grubbla mer. Måste sluta tänka så mycket. Och det ska jag. Det har jag gjort. I rest my case, jag lovar. Jag skiter i det. Skiter i dem. Så viktigt är det faktiskt inte. Det är trots allt bara några jävla toner det handlar om.
30 jan 2008 02:39
Hårt, att helt oväntat få syn på sin spegelbild i ett tunnelbanefönster och inse att man inte är ung längre. Jag vill ju tro att jag fortfarande är en ung tjej, men nix. No more. Sliten. Trött. Luttrad. Äldre. Jag borde ha saker jag inte har och jag borde ha gjort saker som jag inte, osv. Ni fattar.
Däremot inte sagt att jag gjort saker jag inte borde, för nej nej, jag ångrar inget. Jaa då, naiv och blåögd, erkänner mig skyldig, men jag ville inget ont och trodde ingen om något ont och kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att det skulle se ut såhär. Jag jobbade på för att det var roligt. Och försökte förtvivlat få det att fortsätta vara roligt. Idag ser jag gamla vänner jobba hårt med politiken och fortsätta att slicka uppåt och sparka neråt, allt är som förut men föremålen växlar. Min tunga är åtminstone inte brun och jag har inte varit elak mot någon. Jag vet bättre nu, förvisso, men mitt samvete är rent och min rygg är rak, förutom att de återkommande mentala muggdoppningarna gett mig en aningens slokande profil.
Jag hade ingen 30-årskris, men jag brydde mig inte särskilt och jag har ju krisat ordentligt vid andra tillfällen, så... jag kan väl det där med kriser. Men inte hade jag ändå kunnat vänta mig en identitetskris nu, januari -08, for no specific reason mer än att den elaka jävla klon släppt tagit om min hjärna efter tio år. Om jag inte har hans elaka röst i huvudet som talar om för mig dag ut och dag in att jag är dålig, otillräcklig och inte att förglömma: lite låg!! samt att jag inte har några vänner, <i>vem är jag då?</i> Vem är jag nu?? Jag hann bara känna mig som en ny människa i två dagar, sen slog det till. Fy fan. Nu då? Jag vet inte. Bryr mig inte. Vilket som.
Allt är smutsigt. Allt är besudlat. Infekterat. Inget är heligt. Ingen kan lita på mig för de har hört så mycket dåligheter om mig. Jag kan inte lita på nån för jag har nogsamt gjort min läxa. Och jag vill inte höra mer. Vill inte veta mer. Jag bryr mig inte. Uppenbarligen är jag högintressant för dem på något sätt jag inte förstått, eftersom de orkat lägga så mycket tid på att smutskasta mig. Jag förstår inte. Men jag vill heller inte ta reda på varför. Orkar inte. Bryr mig inte. Jag önskar jag kunde skita i alltihop och bli bullmamma på landet, långt från all den här dyngan. Till skillnad från dem ser jag andra värden, till skillnad från dem är jag en människa oavsett vad jag gör om dagarna. Vilket som, är ok.
Det känns som att tiden står stilla, verkligen. Möjligen hackar den lite, ett steg framåt och sen tre raska bakåt. Man tror det äntligen tagit fart, men då gräver det ner sig igen. Och ungefär då viskar en äckligt många år äldre man (eller äckligt många år yngre, eller jämnårig) i mitt öra att jag är en fruktansvärt vacker kvinna och jag kastas fem år bakåt i tiden, eller tio, eller mer. Det universella. Kåt gubbe, trängd tjej. Det vore nog lätt att följa minsta motståndets lag och bara ramla med. Förföriskt. Men nu är jag ju inte sån, då. Och jag har fått order från högre ort att inte grubbla mer. Måste sluta tänka så mycket. Och det ska jag. Det har jag gjort. I rest my case, jag lovar. Jag skiter i det. Skiter i dem. Så viktigt är det faktiskt inte. Det är trots allt bara några jävla toner det handlar om.
Garbo
373 ord
373 ord
Garbos senaste Ord
» Ännu ett av livets mysterier
23 jul 2010 19:50
» 32 grader i skuggan
6 jul 2010 01:02
» Pausfågel
26 jun 2010 21:52
» Solstolla
17 jun 2010 11:16
» Rull
7 jun 2010 10:46
» På övertid
26 maj 2010 17:55
» Nu grönskar det
15 maj 2010 13:34
» Räddare
5 maj 2010 18:28
» Snörvel
25 apr 2010 15:24
» Kanske
16 apr 2010 22:16
» Det rör på sig
7 apr 2010 21:06
» Hur många gånger kan man ändra sig?
28 mar 2010 23:17
» Om läsning
19 mar 2010 21:59
» Man ska inte ropa hej...
12 mar 2010 14:28
» Äsch
2 mar 2010 09:46
» Arkiverat
» Ännu ett av livets mysterier
23 jul 2010 19:50
» 32 grader i skuggan
6 jul 2010 01:02
» Pausfågel
26 jun 2010 21:52
» Solstolla
17 jun 2010 11:16
» Rull
7 jun 2010 10:46
» På övertid
26 maj 2010 17:55
» Nu grönskar det
15 maj 2010 13:34
» Räddare
5 maj 2010 18:28
» Snörvel
25 apr 2010 15:24
» Kanske
16 apr 2010 22:16
» Det rör på sig
7 apr 2010 21:06
» Hur många gånger kan man ändra sig?
28 mar 2010 23:17
» Om läsning
19 mar 2010 21:59
» Man ska inte ropa hej...
12 mar 2010 14:28
» Äsch
2 mar 2010 09:46
» Arkiverat
