Helia
Pet, pet, pet
23 nov 2012 11:16Det är kanske en morbid tanke (möjligtvis, kanske lite), men jag gör ibland listor över vilka som skulle bli ledsna om jag dog. Jag samlar små sörjande på hög, några med övertygelse, några andra lite mer tveksamt, och pendlar mellan åsikter om huruvida denna lista är lång eller inte.
Den är nog okej lång. Inte jätte, men tillräckligt för att fylla åtminstone två bänkrader i den lilla kyrkan jag inte får ha begravningsgudstjänst i eftersom jag är en sånadäringa hedning.
Det här händer med jämna mellanrum (så pass jämna att det blir en gång i månaden, ungefär, så det ligger nära till hands att skylla på hormoner), jag gör min lilla lista och börjar grina när jag kommer till hunden, som vanligt. Min lilla söta skulle bli jätteledsen och förvirrad och jag hinner tänka att jag hoppas att jag överlever honom (för att skona honom från det), varpå jag grinar lite mer för chansen att jag överlever honom är ofantligt stor.
Att hunden kommer att dö är något jag tänker på oroväckande ofta, och jag hoppas verkligen att jag ger honom ett liv som är gott nog. Och när jag har tänkt så långt gråter jag lite till.
Det tog pinsamt lång tid för mig att se sambandet mellan den här återkommande blödigheten, det här vältrandet i tårar och maniska petande på alla känslonerver jag har, och menscykeln. Så pinsamt lång tid att det inte ens var jag själv som insåg det, utan behövde få det utpekat av sambon. Det är några dagar i månaden när allt får mig att gråta, antingen för att jag snubblar över det eller aktivt grottar ner mig i tårdrypande eskapader och tankegångar.
Det är enklare att hantera nu när jag vet varför, och framför allt efter att ha insett att jag på egen hand letar upp melankolin. Att jag själv petar och nyper tills tårarna rinner.
Igår grät jag till PSY:s framträdande på American Music Awards. Det är inte sunt eller normalt, men fanemig om det inte var fint och hormonellt.
...och nu undrar jag om jag inte ska ta och titta på det igen, bara för att få renas lite till.
