hj
till min lätt vinberusade fru etc. etc.
20 jun 2009 21:54I kölvattnet efter tvåsamhets-/giftermålsdebatten är nu hj tvungen att skriva ett sånt där sommarOrd som ofta kommer när man har hunnit läsa och begrunda ikapp.
Det var så spännande kommentarer till tjernobyls Ordtext "Tack-kort" av den 29/4 som jag kan sätta i vagt samband med ovanstående debatter eftersom det handlar om val, såna man gör och såna andra gör och hur man upplever att man ibland måste rättfärdiga sina val eftersom man annars löper risk att bli kritiserad för dom.
Märk väl: man upplever.
Jag tänker såhär att som lätt vinberusad fru (fast jag är sambo och av åsikten att ett giftermål skulle ju vara ett trevligt hyllande av vår historia tillsammans fast inget i min värld kan tillmätas en större vikt än att ha ett barn ihop), men iaf lätt vinberusad, att: lätt vinberusad är ju typ det man kan kosta på sig med glesa mellanrum, för att vara bakis och kliva upp 4.09 varje morgon funkar ju inte. Ens nästan för en morgon singularis.
Sällan passar appelltid vid datorn för att bygga nätverk eller göra upprop för behjärtansvärda ändamål ihop med vare sig dagistider eller sovtider (kliver man upp 04.09 säger det sig själv att man inte kan vara isäng mycket tidigare än ungen man har satt till världen, ej heller festa så man blir sådär bakis som man inte heller orkar vara). Än mindre möten och demonstrationer med ett jobb som kräver planeringstid vid timmar utanför arbetsplatsförlagd tid.
Ej heller passar ens krympta värld som med nödvändighet går ut på att förse sitt barn med tid, kärlek och engagemang ihop med den Stora världens piratpartier och insatthet i folkomröstningar och i debatter på Ord som man gärna skulle vara del av.
Kanske det beror på att ens krympta värld bottnar i en utmattning som trots sig själv födde ett perspektiv på ens liv som innebar ett litet barn, men som sedan inte orkade göra plats för stora världen och som ständigt fruktar att inte räcka till ens för den lilla, individuella.
Tänk om jag inte hade dig att dela det med. Det är klart att det skulle gå. Det som måste gå, det går. Men allt har sitt pris.
Och glädjen, samhörigheten. Kanske värd en fest och tillochmed ett juridiskt peroratio eftersom vi Nordear våra inkomster ihop varje månad dessutom?
Kanske är det inte så för alla. Kanske är vi olika.
Kanske är det lättare för vissa och svårare för andra. Kanske förutsättningarna ser olika ut för olika individer.
Kanske den livsluft jag andas in i mitt behjärtansvärda jobb för en samhällsminoritet gör att jag inte räcker till för annat än det lilla livet. Just nu. Kanske måste man inte ha ett behjärtansvärt jobb-blabla för att känna att det är okej med en lätt vinberusning (utan så mkt sex, jag menar, det finns väl ändå gränser för vad man hinner med på en kväll? eller ork? iallafall när man måste upp och leka bäbis på kalas 17 ggr före 05 finns det det, med noll demonstrationer och en fjärn saknad efter att vara helt sin egen utan att vilja byta ut nåt?) och en frånvaro på de stora händelsernas scen?
Kanske är man inte ett spår klokare för det, ålder eller brist på-.
Och kanske man bara måste ta till termer av bättre och sämre därför att man är så rädd för att förkroppsliga det ena och inte kunna vara det andra.
Jag talar utifrån mig själv. Förstås.
Fast nu måste jag gå och sova innan den härliga lätta vinberusningen är till ända och klockan slår 4.09 och jag ska krypa på golvet och leka att jag letar efter min napp. Allt för kommande generationers bästa, n´est-ce pas?
