hj
Blå som förgätmigej (14)
7 jul 2010 21:45Mama Hopington satt med ryggen åt Färila Stadshotells (a.k.a. Färila Wärdshus) matsals entré och således upptäckte hon inte AB Löfgren, Salvander & kompanjoner när dessa tog plats vid ett av borden. Själva var herrarna så inne i diskussionernas hetta att de varken hörde eller såg. Och tur var väl det. Den enda som kände igen Salvandersällskapet var corgin Charlie, som knorrade missnöjt när han inte fick hälsa på de snälla människorna som tjoat och matat honom med snittar kvällen innan.
När majonnäsen med rökt sik anlände, tog Mama Hopington Yngves hand och friade. Arkitketstuderanden blev blossande röd och såg ned i bordsskivan med hettande tinningar, men efter ett par tre fyra munfullar Bäsk, accepterade han gladeligt, utan att fundera vidare över komplikationerna detta kunde tänkas medföra.
Samtidigt smög sig Gerda och Hakvin ut i sommarkvällen och undvek noga att snedda över täkta. De tog den grönskande, blommande Snevägn över gärdena nedemot Vikbobyn till och fann förutom fruktansvärda mängder rödklöver även en hel del att tala om.
"Sälja till de där pockers..." Gerdas röst var fylld av indignation och stockade sig en hel del när hon pressade fram orden. "Då får de ju gå från gård och grund! Jag vet hur de där sakramentskade uslingarna opererar. Rätt som det är..."
Hakvin lade milt handen på hennes arm.
"Måhända om Gerda säger som det är till föräldrarna? Att den där Svante B. Löfgren lurade henne i fördärvet med allt fagert smicker, och att hon vet precis vad herrarna går för?"
"Nej" sa Gerda dystert. "De skulle bara klandra mig och inte lyssna till vad jag hade att säga. Du vet, mor och far kan bara begripa en mening i taget och knappt ens det."
Hakvin suckade och grep tajtare om hennes arm när de klev över en stätta. Gerda tog tacksamt emot stödet och fann att han inte utnyttjade situationen men inte heller drog tillbaka handen alltför snabbt när de kommit över kreaturshindret. Hon tog honom om livet och blåste honom litet i örat för att lätta upp stämningen. Han reagerade inte ogint, men såg aningens generad ut, vilket fick henne att om möjligt tycka än bättre om honom.
"Vi skulle hitta det där kyrksilvret, Hakvin. Då skulle de få se på annat. Då skulle ditt ord väga väldans tungt, och vi kanske skulle kunna stoppa bedragarna."
Hakvin suckade plågat.
"Om hon visste, Gerda lilla, hur jag våndats över den frågan. Men ingen vet var silvret tagit vägen, och den siste som såg det, var jag. Jag låste kyrkan efter midsommargudstjänsten -17, och dagen därefter när altaret skulle dukas om till högmässa, var det puts väck. Inga spår efter några tjuvar. Allt i sin ordning, endast silvret borta. Om hon visste vilka maror som ridit mig om nätterna alltsedan dess, för den sakens skull..."
Han tystnade och såg så olycklig ut att Gerdas hjärta sjönk i bröstet. Men en sak hade hon lärt sig under de hårda stockholmsåren och det var att det inte hjälpte stort att gnälla och älta, det var bara att kavla upp manschetterna och ta nya tag. Alltså kysste hon notarien hastigt på kinden för att bryta hans lugubra sinnesstämning, och föreslog med all tänkbar lätthet:
"Vet du, Hakvin, nu går vi och hälsar på faffa. Han bor alldeles här bräddmé" (den forna trygga dialekten hade åter etablerat sig i hennes mun och kändes van och naturlig) "och sen far vi till värdshuset neri Färila och tar oss en kopp finkaffe med dopp. Mors rågskorpor är goda men inte så goda som Karins i värdshusgården mandelmusseroner, det vet jag serdu. Vi ska nog fundera ut något som tar oss framåt."
