hj
Blå som förgätmigej (45)
7 sep 2010 22:45Det ekade i skogsbrynet och över täkten av skottet så att öronen vände sig utochin. Ingen förstod riktigt vad som hade hänt förrän ljudet klingat av och allt blev stilla.
"-Hakvin! Käraste!", Gerda störtade fram och föll sin skrämde prelat om halsen.
En knapp alnsvidd från Hakvins skospetsar låg gråpälsen där, tvärsöver Langeland och med den fradgedrypande käften en tumsbredd från Ljungbergs strupe, fälld i ett enda mästerligt skott.
Faffas upppspelta och på samma gång ockulta sejd ackompanjerade en högrest gestalt som lösgjorde sig ur skogsbrynets dunkel, följd av en väldigt lågbent och följsam skepnad.
"-Fot!" kommenderade Mama Hopington vant i det hon stegade ut ur skogsbrynet, blåsande krutröken från pipan av sin .44 Magnum Coltrane Price, och corgin rättade sig genast efter kommandot.
"-Ni...Ni!", flämtade Ljungberg apoplektiskt, "...ni... ni... skarn! Ni transvestit ni...
"-Ni Överintendent vid Generalstabens Första Polisbyrå" fyllde Mama Hopington i medan hon vant examinerade den döda brunbjörnens kropp. Corgin sniffade obrytt runt på jakt efter ledtrådar.
"-Säkerhetstjänsten har länge velat få tag i marksvindlarna som ruinerar hederligt bondfolk båd nord och väst uti vårt avlånga land. Det tycks mig som vore svindlarna nu fast under graverande bevis av tyngsta sortens fauna!"
Medan Mama Hopington lade mera rött på läpparna, cirklade corgin runt det nyss nedlagda bytet och Gerda omfamnade Hakvin med nyfunnen passion.
Faffa fnittrade stolleprovsaktigt, "-Bjänn, bjänn..!" och skojarna Ljungberg och Langeland kämpade febrilt för att, under pistolhotet, lösgöra sig under björnkadavret, då laddörren svängde opp och någon rätt liten och rätt argsint person klev ut i skymningsdunklet