Kaja
the roughest time
16 jun 2012 00:10Träffar min unga vän för första gången på länge. Hon har varit ute och rest. Och så har hon skaffar pojkvän, som jag också träffar.
Det lyser om min vän. Det där tonårstaggiga, kaxiga fasaden tycks ha runnit av henne. Hon har en ödmjuk och självsäker framtoning. Är det resan eller kärleken? Jag är glad för min väns skull såklart. Jag har ofta imponerats av henne, av det hon tar sig för trots sin unga ålder. Jag tycker mycket om henne dessutom. Men mindre positiva känslor väcks också i mig när jag ser dem två, så uppenbart förälskade trots att de försöker dölja det lite, sådär som man kanske tror att man måste när man är 25. Eller vad vet jag? Jag har inte haft någon på över 10 år.
"Alla hittar kärlek utom jag", hette en dokumentär som gick på tv för något år sedan. Det skulle också kunna vara namnet på min självbiografi.
Jag brukade försvara mig med det där om att man måste älska sig själv först. Men sedan kom en annan vän och förstörde alltihop genom att berätta om hur kärleken hade räddat henne när hon var nere på botten. Men jag tänker att älska kanske är fel ord nu. Man kanske inte måste älska sig själv. Man kanske måste låta bli att avsky bara. Man kanske måste kunna glömma sig.
Eller så har man kanske inte förtjänat det, helt enkelt?
