Kaja

ensam

8 okt 2012 09:55

Jag är i staden där jag inte bor, ett nytt vandrarhem, en ny sovsal. Unga backpackers glider omkring, tyskor och brittiskor, på ett självklart sätt i mjukisbyxor och badtofflor. Äter nudlar och talar om världen som de är i stånd att upptäcka. Jag å min sida bär en genomtänkt outfit för att kompensera min brist på ungdom och social talang. Och framförallt: Min ensamhet.
Så många vandrarhem i så många städer i så många länder. Men aldrig några nudlar och några badtofflor och aldrig stå framför spegeln med reskamraterna när mjukisbyxorna bytts mot klänning och klackskor. Och har man då varit där, gjort det där, egentligen?
Nej: Aldrig rest till något, alltid bara bort. Flykt.
Nästa dag åker jag till min unga vän som nyligen flyttat till staden. Jag letar mig uppför kullerstensgator till bohemiska områden och ser ett fönster som lyser lite extra. Det gör ont i hjärtat och jag ringer på och vi kramas och de har vintagemöbler och mysbelysning och musik som man bör ha koll på och få en fin känsla av når mina hörselgångar. Teet smakar bra och kakorna och att återse min vän, det är inte det. Men det svider. Och sedan börjar sambon laga mat och det puttrar i grytorna och doftar ljuvligt kanel kardemumma koriander ingefära och det svider och svider. Jag måste gå innan jag börjar gråta, tänker jag, för hur många gånger har jag inte besökt förälskade par i bohemiska lägenheter och gemyt och gått därifrån mera ensam än när jag kommit. Och när jag blir bjuden att stanna på ett glas vin och lite av grytan säger jag det, att det är dags att tänka på refrängen, och går innan den första tåren når ögonvrån.
Stänger dörren går ner för trappen ut på gatan över torget in i spårvagnen genom staden ut igen och tillbaka till hostelet där nya människor gör samma saker, badtofflor, nudlar, sessioner framför spegeln.
Jag lägger mig ner, sluter ögonen och försöker stoppa tankarna. På att det alltid kommer att vara så här. Om jag inte vill vara såhär ensam för alltid kommer jag inte att vara det. Och när den här perioden är över kan jag säga till någon att jag vet hur det är, att jag har varit där. Och sedan faller sömnen över mig, som en omfamning.

Tillbaka till sidans topp