Kit
Jag trivs bäst i öppna kontorslandskap
5 jun 2009 04:50Ännu en kulturskillnad: Japan är gruppfokuserat; Sverige är individfokuserat.
Det är knappast något revolutionerande insikt. Det finns ett otal böcker som redan beskriver precis det, i skickligare och mer välgrundad detalj än vad jag kan åstadkomma.
Men. Det är skillnad på att veta detta, och att se hur det ter sig i verkliga livet.
Ta kontor, till exempel. Visst, vi har alla sett de fruktade båsen som brukar hysa allsköns karaktärer till kontorsslavar i amerikanska komedier. Det finns säkert till och med folk som arbetar i sådan miljö i Sverige.
Men ändå. När jag som svensk tänker "kontor" tänker jag på ett rum, med storleken anpassad efter hur viktig den som arbetar i sagda kontor är (eller anser sig vara). När det kommer till universitet tänker jag på kanske två eller till och med tre lektorer eller doktorander som tvingas dela på ett enda rum, men det är ju som det är innan man tagit sig upp i världen.
Och tänker jag på byråkrati tänker jag på samma sätt - en anhopning små rum, gärna nära ett välförsett fikarum där man samlas till möten eller mys.
Så när jag går till stadskontoret för att visa upp en stämpel och fylla i formulär här i min lilla japanska stad så är det ändå en liten kulturchock. Ett litet skalv som får något att glida åt sidan, och ger rum för nytt tänk; nya associationer.
Jag förväntar mig inte att finna de olika byråkratiska grenarna instoppade i allt för många rum, men när jag tittar på kartan och hittar tecknen för "utlänning" i ruta 4... det är ändå som att den där rutan borde speglas av en verklig vägg.
Det gör den inte. Det finns inga väggar; inte mellan någon av de många underavdelningarna. Kanske fyrtio personer sitter bakom olika skrivbord, traskar mellan hyllor och skyfflar papper fram och tillbaks.
Det finns diskar för stadsborna att sitta bakom medan de förnyar sina hälsoförsäkringar eller ställer frågor om vattenledningarna eller uppdaterar familjeboken.
Alla möbler jag tänker på när jag tänker "kontor" finns här, liksom ljudet av knattrande tangentbord och ringande telefoner, men - det finns inga väggar. Allt sker helt öppet, utan avskärmningar andra än de som finns i sinnet hos dem som vistas i lokalen.
Här är det helt naturligt att komma med en hälsorelaterad förfrågan medan någon annan ett par meter bort svarar på hur vattenavgiften är strukturerad, och någon annan försöker föra ett hackigt samtal med en nyanländ utlänning som inte verkar förstå något alls.
Och det är normalt. Det är det. Här.
Här är det inte konstigt. Det skulle vara bra mycket konstigare om alla låste in sig i egna små rum, med dörrar och privata telefonledningar och lappar i köket om hur din mamma inte jobbar här som enda kommunikationsväg mellan dem vars scheman inte överlappar.
Så. Det är en av de saker jag älskar med att bo utomlands. De här stunderna av - insikt låter så högtravande! Men något sådant.
Skiftningar.
Nya bilder i mitt mentala lexikon. "Kontor". Nu också ett öppet kontorslandskap med arbetare i företagsuniform; skrivbordsöar utan väggar som blockerar kommunikationen (eller ljudet) mellan sektionerna.
Ett nytt sätt att se något självklart. En vardaglig upplevelse som blir till en upptäcktsresa i antagningar och perception.
Om inte annat så gör det att livet i Japan hittills aldrig känts tråkigt, i alla fall!
257 ord
» Profil
» Hemsida
» Prenumerera
» RSS
» Ge Kit en ros