Kit

Skruttig

7 jan 2010 03:20
Har varit sjuk. Hela nyår - som bara råkar vara den viktigaste japanska högtiden. Jag låg under en filthög och försökte sova mig genom feberfrossa när det nya året ringdes in av 108 klämtningar av tempelklockorna.

Jag har varit sjuk, och när jag var sjuk låg jag på golvet, för där har jag min elmatta. Som är varm. Resten av lägenheten är inte varm.

Jag vek ihop ett täcke och låg på det, för golvet var lite hårt, men. Man ska inte ligga på golvet i flera dagar. Inte ens med ett täcke mellan sig och det allra hårdaste.

Det tycker min kropp, i alla fall. Den tycker "aj". Det började bakom ena skulderbladet (sådär att jag inte kunde röra armen ordentligt för att det sa AJ när jag gjorde det), och sen kom högra höften och la sig i. Och nu har knät börjat värka också - dumma knät, det som går ur led och har sig.

Så jag har ont. För ont för att ta mig till sjukhus för egen maskin. "Gå" är en aktivitet som är alldeles för avancerad för mig just nu. Värkande benet är inte alls säkert på om det vill bära min vikt, och värkande knät tycker mest "aj".

Jag tyckte sjukhus skulle vara bra. Men det snöar ute, och jag har ont, och jag tillbringade en timme med att försöka få tag på folk som skulle kunna hjälpa mig dit.

Det gick inget vidare. Inte ens lilla huvudkontoret svarade, när jag tyckte att jag kunde ringa till dem och be dem fixa så jag kom till sjukhus.

Och nu har jag bestämt mig för att det får göra ont - att gå till sjukhus nu skulle ta för lång tid, och jag kan inte missa jobb. För jobb = pengar. Så jag har tagit smärtstillande, och blivit lovad skjuts till apoteket (fick äntligen tag på min kontorstjej, men det är klart att hon inte prioriterade sjukhus över jobb).

Och nu sitter jag och tycker att jag förlorar. Jag vet inte exakt vad på, men - min kropp är skruttig, jag har inte träffat en enda vän på över en vecka, jag missade resan till Korea, och jag har ingen i hela landet som vill ta hand om mig.

Jag har aldrig haft hemlängtan förut, men men nu när kroppen blivit lite nedbruten av all feber och annat strul och smärta så är det så lätt att önska att jag skulle kunna få komma hem. Till min familj. Till någon som kommer in och tittar till mig, och alltid ställer upp och skjutsar till vårdcentralen om det behövs, och som ger mig kramar.

Det känns inte logiskt eller vettigt eller bra, men - det kanske är dags att ge upp allt det här i Japan nu, och åka hem.

Inte för jag vet vad jag skulle göra med mig själv där, men - jag skulle i alla fall kunna få en kram.

««

[bläddra]

»»

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress: