Kit

Jag saknar det som fortfarande finns

21 feb 2010 16:46
Hemmasöndag. Såg ljuset genom det frostade sovrumsglaset, men det var svårt att ställa sig upp från den varma mattan och kasta av filtarna och gå ut.

Gick ut. Satte mig på silvercykeln, och såg bergen bakom grannhusen. Låga, skogsbevuxna, och i kvällssolen såg de torra träden ut som ljung. Sommarljung.

Såg gammelvulkanen, slocknad och höljd i skog sedan så länge att den bara drömmer om eld i solens sista flammande strålar.

Såg en skymt av bergen bakom, och bergen bakom dem, som en målad kuliss av kallt guld.

Gick omkring och plockade varor i korgen - en plastpåse mikan-mandariner, en plastpåse med fem dyra äpplen, ett par morötter, yoghurt, bröd... Min vecka kommer bli stressig, och utmanande nog att jag inte ville ha utmanande mat också. Lätt. Enkelt. Hemvant.

Hemvant som att cykla iväg från matbutiken och se trädgårdar där det växer lite lök och sallad, trots kylan.

Hemvant som den blå skymningen över buktens låga berg, som den smala genvägens kurvor, och Vienna Tengs röst i öronen.

Jag saknar mitt Kyoto. Jag längtar, och hoppas få komma dit. Men jag kommer sakna lilla staden vid havet, trots alla opraktiskheter. Jag kommer sakna bergen och viken och de tysta genvägarna och risfälten.

Kan man sakna något man fortfarande har? För idag tyckte jag mig känna saknad över skymninsfärgerna i februari.