Kit

En teservis med tranor

25 mar 2010 17:14
Idag var min näst sista dag.

Jag gav och fick, och det kändes som att mitt år varit precis sådant. Jag har gett av mig själv och min kunskap, och fått så enormt mycket tillbaks.

En sådan värme, och generositet här i lilla staden vid havet. En sådan saknad i mig vid varje avsked.

En sådan konstig känsla, att inte köpa en liter mjölk, för jag ska flytta på lördag morgon, så det räcker med en liten kartong. Att gå och titta bland hyllorna där i affären för sista gången, kanske.

Jag har haft en väldigt rolig vecka. Jag lyckades med konststycket att få hit en internetvän från USA jag känt hur länge som helst. Hon sökte jobb i Japan, och mitt jobb sökte någon som kunde prata engelska, och - ja. Det var nästan så enkelt. Jag föreslog det, och det hände.

Idag sa hon till mig att jag gett henne ett bra jobb.

Jag är glad.

Jag är glad för hennes skull, att hon verkar trivas på samma sätt som jag trivs, och jag är glad för min egen själviska skull. Med min glada vän på andra sidan bordet kommer alla mina studenter få ett roligt och lärorikt år.

Jag kan känna mig lugn över det, i alla fall - ingen av mina kära studenter kommer behöva dra en såndär nitlott som det tyvärr finns så många av bland engelskalärarna här i Japan.

Mina kära studenter som ger mig gåvor som är så vackra att jag inte kan använda ordet "present", för det känns alldeles för litet för att beskriva två vackra lådor med de verktyg man behöver för att hålla en liten teceremoni på japanskt vis.

Jag älskar Sadou, teceremoni. Jag älskar stillheten, den ro det inger att fokusera på en enda, enkel syssla. Jag älskar den lite bittra smaken av skummigt grönt té, och kontrasten till den söta munsbiten man får till. Jag älskar att det finns så mycket skönhet i något så vackert.

Och en av mina elever gav mig alltså en teservis på japanskt vis.

Jag var så överväldigad att jag knappast hittade ord på något språk alls. Och hon hade valt en kopp - självklart hade hon valt den just för min skull; inga dussinvaror här - en kopp som är alldeles perfekt. På framsidan har den Fujisan, berget som är en ursymbol för Japan. Och på insidan svävar två tranor.

Tranor, som i stadens namn, här där jag bor.

Jag sa till henne att jag skulle ha den där teservisen hela mitt liv. Att jag skulle titta på koppen, och minnas Japan, och Maizuru.

Jag menade vartenda ord.

Det här året har blivit ett minne för livet. De människor jag mött, allt jag lärt mig - gåvor som kommer vara för evigt.

Gåvor på gåvor, eftersom jag får vackert japanskt hantverk och sötsaker och till och med pengar i ett ceremoniellt kuvert också.

Det här året har varit en gåva.

Jag hoppas att jag kan ha lika roligt nästa år. Jag hoppas att jag kan trivas lika bra på mitt nya jobb, och känna mig lika tillfreds med mitt liv och min (temporära) plats i världen.

Mitt nya liv börjar om två dagar.

Håll tummarna för att jag nästa mars kan skriva ord som betyder lika mycket för mig som "en teservis med tranor".

Tillbaka till sidans topp