Kit

Under sju broar

22 maj 2010 15:52
Idag cyklade jag iväg utan mål eller mening.

Jag cyklade ned till floden, Yodo, som flyter genom landskapet som ett brett skimrande band. Livgivande, närande. Modersfloden kallad.

Idag är hela flodsidan en park - kilometer efter kilometer efter kilometer med flera parallella motionsspår som slingrar sig runt fält och uteplatser som myllrar av småknattar som tränar fotboll och familjer på picknick och hundar som rastas och hela lag i baseballuniformer.

Det fiskas och grillas och leks och sovs.

Och jag cyklade och cyklade. Det var varmt - kanske 28 grader - men molndisigt. Jag hade kjol och t-shirt och saknade mina sandaler, som är i gamla lägenheten just nu.

Det doftade flod och gräs och nyslaget hö. Fälten var vitfläckiga av klöver, och snårdungarna vid strandkanten fulla med lila baljväxter av något slag.

Jag cyklade och cyklade, än nere vid floden, än uppe på cykelvägen på vallen. Där nere kunde jag se de fiskare som radat upp sig vid vattenbrynet - allt från proffs i vadarställ till en farfar med två barnbarn i klarorangea flytvästar. Där uppe kunde jag se... allt.

Osaka.

Storstaden vid horisonten, som drog mig närmre och närmre. Skyskrapor som inte finns på min hemmahimmel stod där som hemuler i eftermiddagsdiset, och utsikten skiftade med flodens krökningar.

På andra sidan vallen låg staden - städerna. Osynliga gränser, men skyltarna allt eftersom bytte namn, även om taken och det som hemma skulle kallas för miljonprojektsbyggen såg likadana ut från den ena staden till den andra.

Jag såg små hundar i cykelkorgar och ett par sovande uteliggare och sportiga pensionärer.

Jag som hade så många tankar som gnagde sig fast hela veckan tänkte ingenting där ute. Ingenting som hade med gnagandet att göra, bara - jag tänkte på vinden, och på doften av sommar, och på värmen och på min fladdrande kjol. Jag tänkte på taken och träden och kärlekshotellen och fabrikerna som jag cyklade förbi.

Och sen blev jag hungrig, och vek av från floden och utforskade en helt ny plats, och det var så intressant att jag nästan helt glömde av att äta.

Jag tittade inte på min klocka, jag tog inga foton, jag bara - upplevde.

Såg till min förvåning att tågstationen jag hittat låg ganska nära slutstationen på min linje - slutstationen som det tar 30 minuter att komma till med expresståg.

Oj.

Jag hittade på måfå precis den mat jag längtat efter - kaitenzushi, sushi på rullband. Billigt; gott. Jag åt, och vilade, och kände att jag var på äventyr.

Sedan cyklade hem igen, och kände låren och vaderna och hjärtat. Kände svetten och hjälmen som tryckte mot pannan och såg min nya hemstads konturer i en avlägsen fjärran. Jag räknade broarna jag cyklade under, och log.

Sju broar cyklade jag under.

Jag var sju broar längre bort än jag varit i en vecka - över en vecka! - och det kändes underbart.

Vädret höll; regnet faller nu men jag förblev torrskodd då.

Hemma tittade jag på kartor och mätte avstånd, och - totalt 40 kilometer, lite drygt. 40 kilometer runt mitt hemområde och sedan som en pil rakt söderut, mot storstaden, mot äventyret och hem igen.

En irrande pil - livet skulle kanske varit enklare med iPhone och GPS, men jag skulle ju ha missat så många syner! Som den där lilla restaurangen som påstod att den hade "food, friends and fun", och - hette den inte "Mate"?

Som de gamla husen och shoppinggatan och de små kvartersbutikerna av ett slag som sedan länge varit utrotat i min svenska hemstad.

Och jag skulle missat den perfekta glädjen i det ögonblick jag tänkte att nej nu stannar jag nog var som helst och äter - det är inte lönt att fortsätta leta efter kaitenzushi... och så tre tramp längre bort ser jag det välbekanta Sushiro logot välkomna mig.

Det var en bra dag. Och natten är sval, och doftar av regn, och jag är tillfreds med världen.

Tillbaka till sidans topp