Kit

Längtan till Kamogawa

6 jun 2010 07:48
Jag bor inte så långt ifrån mitt första Japanska hem. 40 minuter eller så med tåg, fem år av mitt liv.

Inte så långt bort i mil, eller år, men jag har ett helt annat liv nu. Ett helt annat Japan.

Igår tog jag det där tåget som kunde föra mig nästan hela vägen hem. Tillbaks. Men ingenting kan minska avståndet i år.

Jag cyklade, för jag cyklar alltid om jag kan. Jag cyklade upp till universitetet. Jag tittade på porten i det gamla tegelhuset där jag suttit i hundra och åter hundra dagar. Den var stängd.

Det är inte längre min port. Den hör till de unga, de som ställt sina cyklar i slängiga led. Jag försökte låta bli att avundas dem där i deras frånvaro. Min närvaro bara underströk att det var lördagseftermiddag, och de som hörde hemma var och levde sina liv.

Jag bara mindes mitt, kändes det som. Klocktornet mot den klarblå himlen, som tillsammans med det enorma trädet blivit universitetets symbol. Jag såg på dem, hörde gitarrmusik från en ensam student, och mindes smaken av de söta risdegskakorna med bönfyllning som jag brukade köpa ibland på rasterna. Den lilla butiken som sålde allt sånt låg där under klocktornet.

Jag besökte den inte, bara såg att den fanns och mindes att den fanns och försökte att låta bli att vilja gå in i den och stöta ihop med någon annan från klassen på sockerrast.

Vi är inte någon klass längre; vi lever våra liv fem år och många mil bort från universitetet och varandra.

Jag cyklade till floden. Floden är som stadens hjärta - eller kanske hjärteblod. Glittrande i solljuset, fullt av plaskande och skratt, kantad med soldyrkare och familjer och alla de med för små lägenheter med tunna väggar.

Klarinett, trummor, gitarr, oboe, trumpet - man vet aldrig vilket instrument man kommer höra bortom nästa bro, vid nästa bänk. Hit kommer studenter och musikälskare och igår såg jag för första gången en bartender tålmodigt stå och öva flaskkast och mixtricks.

Jag kunde nästan höra surret av ett par hjul bredvid mina egna, se dammet virvla upp bakom oss - på väg till karaoke eller kvällsmat eller bara korsande varandras vägar av en slump.

Men det var bara jag, och jag visste bättre än att se mig om efter bekanta ansikten eller igenkännande leenden.

Jag log åt platserna. Åt pilträden som vävde gröna draperier i vinden, åt träbänkarna och vadstenarna.

Åt den breda stenen där jag suttit med två andra efter vår examensceremoni, och vi av en ingivelse cyklat ned till den enorma festivalen i staden. Det var varmt och kvavt och lyktor och japanska sommarkläder och matstånd trängdes med alla Kyotobor och ännu fler turister. Det var vardagsmagi, och istället för att bara bli förtrollade av skönheten blev vi också svettiga och trötta, och på väg hem stannade vi och satte oss med fötterna i vattnet där vid stenen.

Det var sista gången jag pratade med de två tillsammans. En av dem står jag fortfarande nära, och han bor i Tokyo - nära nog att ses, att skapa nya minnen ihop. Den tredje har försvunnit ur mitt liv, som så många människor gör. Jag saknar honom inte, tänker inte på honom utom när jag cyklar förbi den där stenen som skänkte oss svalka tillsammans en klibbig, mörk sommarnatt.

Jag cyklade under pilträdens låga grenar och mindes så klart hur jag önskat av hela mitt hjärta att den stunden jag var under dem på väg hem kunde vara för evigt. Eller att jag skulle kunna återvända, till pilträden och Kamogawa och helgedomsportarna och karaokeställena och gränderna.

Jag återvände, men tiden har gått, och mina vänner har försvunnit.

Längtan till floden finns kvar.

Till och med när jag är just precis där jag var, och känner lukten av vatten på den varma vinden, och hör ljuden av skratt och instrument.

Tillbaka till sidans topp