Kit

Inte borde jag

3 nov 2010 11:51
Inte borde jag vara irriterad på att ha tillbringat dagen med en vän.

En vän som jag inte känner så väl, men som hoppas få ett jobb på min skola. Kan det sluta väl? Ja, visst kan det det. Jag hoppas jag inte kommer ångra att jag gett henne en fot in nu.

Men, till allmänt "Men så borde jag inte känna" så ångrar jag att jag inte var med bestämd med att uppmuntra henne att åka hem till sitt, tre timmar bort, efter att vi gjort allt vi hade planerat runt klockan ett på eftermiddagen.

Jag var trött och hade huvudvärk, och hon ville inte åka hem. Ville inte. Jag försökte visa att det var så att jag helst ville lägga mig ner och sova bort huvudvärken, men allt hon fick ut av det var att jag mådde lite dåligt. Hon erbjöd sig att sitta och läsa medan jag tog en tupplur.

Med vissa vänner skulle det känts väldigt fint, men nu är det första gången vi umgåtts bara vi två, och det kändes mest som att jag bara råignorerat henne om jag gjort det.

Jag är ibland dålig på folk.

Men mest är jag dålig på att vara ifrån Henne. Det var en hel ledig onsdag, en hel dag jag sett fram emot då vi kunnat tala med varandra ett par timmar utan att hon varit för trött... Och så stannar min inte så nära vän timmar mer än jag väntat mig, och när jag äntligen kan ta mig hem och sätta på Skype (och såklart är hon där) så är klockan redan midnatt Därborta.

Åh.

Jag borde inte känna såhär, men jag är så besviken. Bara för att jag valde att försöka vara en god vän, och sedan ångrade det.

Vad är jag för slags ytlig, självisk människa som inte unnar min besökande vän de där extra timmarna att slappna av hos mig innan hon far hem till ett jobb hon vantrivs på i en stad där hon har väldigt få vänner, bara för att jag fick färre timmar med Henne?

Jag känner mig riktigt heldum. Skamsen och samtidigt fortfarande besviken, och gnällig och så har jag faktiskt huvudvärken kvar, och jag har sovit för lite, och om fyra timmar måste jag sova och innan dess ska jag hinna med allt jag ville göra på min lediga dag - allt det som inte blev av för att jag hade besök som inte kunde ta mina vaga, hövliga vinkar för vad de var.

Usch, fy.

Vad är jag för människa som känner såhär?

Tillbaka till sidans topp