Kit

Lite såhär är det. Lite såhärt vansinnigt.

31 jan 2011 13:32
Jag är kär i någon som kanske - antagligen? - är kär i mig.

Vi bor på skilda kontinenter. Jag ska flytta ifrån den här kontinenten i maj, men det blir bara andra skiljda kontinenter då.

Hon har, efter dåliga erfarenheter, bestämt sig för att inte längre ha långdistansförhållande. Jag förstår. (Mina egna erfarenheter av förhållanden är... mmm. Ja, du. Jag vet i alla fall att distans inte hjälper, och jag håller med om att det inte är ett förhållande om man hela tiden har Avståndet där som i någon grotesk trekant.)

Vi har lite drygt tre dagar tillsammans nästa vecka.

Längtan är ett för svagt ord. Det är också fakta. Längtan - ja, men nej. Det är mer än så.

Det finns så mycket vi inte sagt, vi inte kunnat uttrycka.

Så mycket jag inte sagt.

Och efter de dagarna, efter att ha haft närhet istället för avstånd, efter att ha haft dagar och nätter ihop - kanske kommer jag till sans, då. Kanske klickar vi inte lika bra i närhet som i allt annat.

Eller så gör vi det. Och då... Då börjar jag banne mig med planer. Jag bryr mig inte om hur vansinnigt det är. Jag bryr mig inte om att hur svårt det är. Det är lättare än att försöka låta bli att göra planer, försöka låta bli att hoppas.

För. Hon är för mig något underbart, något jag inte trodde att någon annan människa skulle kunna vara för mig igen. Men hon är det; hon är mer än jag haft på ett dussin år.

Hon är värd att utplåna avståndet för.

Det är vad jag känner. Mer än jag känner att, åh, jag borde hitta någon annan. Mer än jag känner att det här bara är hormonpåhitt av hjärnan; hjärtat som ränner iväg helt utan sans igen.

Vad jag känner är att om det inte känns helt fel efter februari (så snart, så snart), om det inte blir uppenbart att jag gjort en missbedömning... då låter jag mitt liv göra ett tvärt kast, och följer mitt hjärta. Till henne. Kosta vad det kosta vill.

Det är väl ändå vansinnigt? Helt vansinnigt.

Så varför kan jag inte sluta le?

Tillbaka till sidans topp

««

[bläddra]

»»

Kommentarer

Anne(?): (31 jan 2011 13:53)
Helt vansinnigt, och därför fullständigt rätt. Åh vännen, vad härligt och jävligt. :D <3

Kit: (31 jan 2011 14:52)
Anne:
Jag känner mig fasen inte klok. Jag har inte haft ett normalt förhållande... kanske någonsin, egentligen, och det var så mycket som gick så djupt fel sist. Men nu har gått tre år, och jag börjar hitta mig själv, och jag börjar våga lita på att det jag vill inte BARA är mina hormoner som spelar mig ett spratt. Det är såklart inte möjligt att någon enda person kan vara så underbar som jag föreställer mig att hon är, och det vore skönt om jag i alla fall kunde känna nåt annat än värme och beundran för henne, för det är inte så folk ÄR, de kan inte bara vara alldeles spännande och roliga och trivsamma hela tiden. Om jag kunde bli sur på henne nån gång - eller irriterad, i varje fall. Så att jag kunde känna att, titta, jag är inte HELT hög på alla mina känslor.

...jag är helt hög på alla mina känslor. Jag har varit det i snart fem månader. Känslor jag inte ens visste att jag kunde ha för nån annan, inte samtidigt som jag intellektuellt kunde se alla sätt hon är BRA för mig på.

Och nu kan jag inte sluta tänka på det. (Inte sluta skriva om det, oj, titta på alla dessa ord som bara väller ut.) På det där med OM.

OM vi funkar, OM vi passar, OM jag kan känna samma saker med henne i samma rum och samma futon, då... Då är det banne mig dags att starta ett nytt Projekt. Projekt Ta Mig Dit. Till henne.

Jag känner mig så vansinnigt envis och - bara vansinnig. Helt vansinnig. Som inte vet för mig att ge upp och göra nåt enklare med mitt liv.

Härligt och jävligt, va? Ja. Ja, just så känns det! Det är så mycket liv i mig, så mycket längtan. Så mycket DRIV.

Vart kom allt det här från, och varför kunde den förra personen jag älskade inte locka ur mig allt det här? När hon kan, utan att hon ens försökt, utan att vi ens har ord för något.

Åh. Tio dagar! *kramar*

steinway: (31 jan 2011 16:33)
Å jag blir alldeles nykär för din skull är jag läser det här. shoot!

lejonhjärta: (31 jan 2011 20:57)
allt låter så fint att jag inte ens vet vad jag ska skriva, åh, jag kan bara inbilla mig hur pirrigt och omtumlande det känns <3

Kit: (1 feb 2011 15:21)
steinway:
Jag har inte varit nykär sen jag var arton, så jag är inte helt säker på vad jag känner just nu. Men hur trög jag än varit så har jag i alla fall insett att det nog inte bara är vänskap? Nog. Åh, vi får se hur det går, vi får se!

Kit: (1 feb 2011 15:24)
lejonhjärta:
Det är fint och det är så bra för mig, men det är också så vanvettigt att ha det här sprängande i hjärtat och veta att det kanske inte leder någonvart. Kanske. Och om det leder någonvart så kommer det förändra allt. Pirrigt! Omtumlande! Ja, precis så, precis. Åtta dagar nu, och jag vet inte hur jag ska ta mig igenom dessa sirapsslöa minuter som vägrar ticka fortare hur mycket jag än önskar att de kunde snabba upp! Är det kärlek, kanske? Det var så länge sen att jag inte minns. Men. Nåt sånt kanske det är?

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar: