Kit

Lyckan kommer

13 apr 2011 17:23
Jag var inte den enda som grät, idag. Av ord och avstånd och av att behöva försöka tänka sig att vi två skulle kunna förlika oss med avståndet, och göra avkall på hur gärna vi vill vara tillsammans.

Jag skrev av mig på Ord; hon pratade med en nära vän.

Sedan chattade vi med varandra. Hon ställde frågor, jag gav henne svar.

Vad vill du?

Vara med dig.

Vilken är din dröm i livet?

Att få kunna leva nära dem jag älskar.

Vi chattade, och tiden gick, och snabbt var det dags för mig att gå tillbaks till jobbet. Utan att ha ätit, nästan. Efter att ha gråtit. Och det kändes som om vi var alldeles i början av vårt samtal.

Jag stannade med henne, istället. Jag ringde jobbet och förklarade att jag mådde dåligt (sant), inte ätit (sant), och inte var i stånd att hålla några lektioner (sant). Sedan hoppade hon på Skype på sin iPhone, och jag satt vid min dator och kramade min mjukisisbjörn, och vi... talade. Med tårskrovliga röster, och gråtklumpar i halsen.

Vi pratade tills vi visste, visste säkert, vad vi bägge ville. Tills vi haft den här ångestattacken tillsammans - en ångestattack över OSS, såklart bra att dela den! - och... Och kommit fram till svar för oss bägge.

Hon vet nu att jag vill vara med henne. Mer än något annat. Mer än det där Stora Viktiga Jobbet jag har bananskalat mig in på intervju till. (I Tokyo. I övermorgon. Jag har inte nämnt det, tror jag, men. Ja. Stort Viktigt Jobb jag blivit kallad till intervju till, bara för att jag testade att ringa och se...)

Det är inte att jag är någon romantisk själ, det är inte att jag är rädd för att vara ensam. Det är bara att hon är någon jag vill vara nära, oavsett vad som krävs för att jag ska kunna få det.

Och jag vet att hon vill det samma, och att det här förhållandet är annorlunda för henne än hennes tidigare långdistansförhållanden, som alla slutat relativt dåligt. Hon känner mer för mig än för sina tidigare flickvänner. Jag känner mer för henne än jag gjorde för mitt ex när vi var ifrån varandra. Honom saknade jag alldeles efter att vi skiljts åt, och ibland då och då. Henne saknar jag jämt, jämt, jämt, med en gnagande intensitet som inte vill ge med sig.

Så - nej, vi ska inte ta någon paus. Vi ska inte vänta och se om vi kanske kan dela vårt liv småningom, om vi inte hittar någon annan först.

Vi ska satsa på oss. Vi tror bägge på att den andra är något speciellt, något utöver våra tidigare erfarenheter av förälskelser och förhållanden. Vi hoppas att maj kommer att gå väl. Att vi kommer att kunna trivas tillsammans-tillsammans, och inte bara på-avstånd-tillsammans. Jag tror vi kommer det, men man vet ju aldrig. Vi kan inte lova något, inte innan vi vet säkert...

Men vi har bestämt oss. Hon ska försöka hitta ett jobb i sitt väldigt smala fält i England. Och jag är ju EU-medborgare - nåt jag äntligen får någon nytta av när jag kan ta mig in till England utan vare sig jobb eller visum, och sedan satsa på att hitta något jobb där hon är.

Om vi håller i maj så är det planen.

Vi har en plan.

Vi.

Jag är... jag har någon att vara VI med.

Jag är så otroligt omtumlad. Så lycklig. Tänk. Tänk att allt jag skrivit här, allt jag känt, allt jag burit inom mig - tänk att det inte bara är jag. Det är hon, också.

Det är vi.

När vi sa hejdå för att hon skulle få gå hem från jobbet och sova (ett på natten) så var det utan tårar.

Och nu chattar vi igen, efter en för kort natt för henne, och skrattar ihop.

Hon är underbar. Hon ger inte upp. Och jag ger absolut inte upp, inte när det jag har att förlora är så viktigt för mig, och det jag har att vinna är... lyckan.

Lyckan som väntar, kanske. Väntar oss.

Vi får se.

Vi får det.

Och det är underbart att kunna säga det med tillförsikt igen.

Tillbaka till sidans topp