Kit
Inte pojkvän
26 apr 2011 16:36Min upplevelse av det här är så mild, så odramatisk. Som det borde vara, som det absolut inte är för alla.
Jag känner nästan att jag inte har någon rätt till orden och funderingarna som kommer med mina upplevelser - jag är bara jag, jag kan inte reflektera över annat än hur det känns att vara jag.
Men nu är jag jag, och nu har jag haft den fenomenala turen att hitta en underbar, underbar kvinna som älskar mig som jag älskar henne. Och oavsett hur lite jag bryr mig om etiketter så gör det mig rätt lyckligt lesbisk i omvärldens ögon. Själv identifierar jag mig som queer, som någon för vilken biologiskt kön inte spelar någon större roll, och som bisexuell. Men för att göra det enklare för alla, så - visst är jag lesbisk! (Också. Uppenbarligen.) Och lycklig, så lycklig.
Så full av funderingar jag inte haft om jag varit kär i en man. (Jag gissar inte - jag vet. Jag var kär i en man, i en väldans massa år för nån som bara är trettio. Så jag vet hur det är att vara med fästman, till och med.)
Till exempel det där med att prata kärlek på japanska, där personliga pronomen så lätt slinker mellan sprickor i grammatiken. Då lät jag alla japanska kollegor tro att jag hade pojkvän, för att det var enklare så.
Och nu när jag pratar med alla och envar om mina planer för framtiden, om chanserna att jag återvänder till Japan - hade jag haft pojkvän, hade jag då angivit honom som skäl? Kanske. Antagligen? Nu pratar jag bara om föräldrarna. Och dels är det för att jag inte vet, för att allt är så osäkert, men dels är det såklart för att jag inte vet hur folk reagerar.
Jag vet inte hur min religiösa, Texasfödda chef skulle reagera. Jag vet inte hur de lite äldre, gifta japanska kvinnor jag arbetar med skulle reagera. Jag vet inte hur mina söta barns föräldrar skulle reagera. Så jag håller tyst, håller det privat. Håller det hemligt?
Kanske inte direkt hemligt. Men privat. Mer privat än jag borde? Jag vet inte. Jag skäms inte - såklart inte! - men jag är lite på min vakt, trots att alla mina egna erfarenheter varit positiva.
Man kan inte komma ut som straight. Det är nåt jag håller på att lära mig. Håller på att inse. Den skillnaden. Att man kan prata om sitt förhållande och... är man straight så är alla antagen sanna; är man gay så är alla antaganden antagligen inte ens i närheten av verkligheten.
I alla fall här, i alla fall i Japan, där jag redan är en främling.
Idag kom jag ut för någon "utomstående" för andra gången. När vi skiljdes åt efter min farvälfest (en massa god yakinuku, och tacktal som fick mig gråtfärdig) pratade jag en sällsynt stund med min kära kollega K, som är så underbar och rar och effektiv och jag vet inte hur jag klarat mig igenom året om det inte vore för henne. Jag sa till henne att hon har ett spännande år framför sig - ska gifta sig, ska sluta på skolan.
Hon log och svarade att jag har ett spännande år jag också. Hur går det med pojkvännen?
"Inte pojkvän," svarade jag direkt, med ett litet leende. Jag tycker om K, jag litar på henne.
"Men jag trodde..."
"Flickvän," sa jag enkelt.
"Nämen!" sa hon, häpen, och log stort åt mig. "Ser man på!"
Jag skrattade lite. "Ja, alltså..."
"Det är hemligt?"
"Nej," sa jag först. Sen, lite tveksamt, och mer sanningsenligt, "Ja. Lite hemligt? Jag vet inte riktigt hur folk här... jag vet inte hur de skulle reagera."
"Så länge du är glad, så!" tyckte K, och flinade glatt åt mig.
"Jag är så innerligt glad," sa jag med eftertryck. Så glad att det inte finns; så glad att jag tänkte på min tjej under middagen och inte kunde känna riktig saknad eller sorg, för jag ska ju till henne, och det vill jag mer än jag velat något annat på... väldigt, väldigt länge.
"Dåså!"
Och så skildes vi åt, och jag funderade, och kom hem, och skrev.
Så är det.
257 ord
» Profil
» Hemsida
» Prenumerera
» RSS
» Ge Kit en ros