vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Kit

Inte pojkvän

26 apr 2011 16:36
Min upplevelse av det här är så mild, så odramatisk. Som det borde vara, som det absolut inte är för alla.

Jag känner nästan att jag inte har någon rätt till orden och funderingarna som kommer med mina upplevelser - jag är bara jag, jag kan inte reflektera över annat än hur det känns att vara jag.

Men nu är jag jag, och nu har jag haft den fenomenala turen att hitta en underbar, underbar kvinna som älskar mig som jag älskar henne. Och oavsett hur lite jag bryr mig om etiketter så gör det mig rätt lyckligt lesbisk i omvärldens ögon. Själv identifierar jag mig som queer, som någon för vilken biologiskt kön inte spelar någon större roll, och som bisexuell. Men för att göra det enklare för alla, så - visst är jag lesbisk! (Också. Uppenbarligen.) Och lycklig, så lycklig.

Så full av funderingar jag inte haft om jag varit kär i en man. (Jag gissar inte - jag vet. Jag var kär i en man, i en väldans massa år för nån som bara är trettio. Så jag vet hur det är att vara med fästman, till och med.)

Till exempel det där med att prata kärlek på japanska, där personliga pronomen så lätt slinker mellan sprickor i grammatiken. Då lät jag alla japanska kollegor tro att jag hade pojkvän, för att det var enklare så.

Och nu när jag pratar med alla och envar om mina planer för framtiden, om chanserna att jag återvänder till Japan - hade jag haft pojkvän, hade jag då angivit honom som skäl? Kanske. Antagligen? Nu pratar jag bara om föräldrarna. Och dels är det för att jag inte vet, för att allt är så osäkert, men dels är det såklart för att jag inte vet hur folk reagerar.

Jag vet inte hur min religiösa, Texasfödda chef skulle reagera. Jag vet inte hur de lite äldre, gifta japanska kvinnor jag arbetar med skulle reagera. Jag vet inte hur mina söta barns föräldrar skulle reagera. Så jag håller tyst, håller det privat. Håller det hemligt?

Kanske inte direkt hemligt. Men privat. Mer privat än jag borde? Jag vet inte. Jag skäms inte - såklart inte! - men jag är lite på min vakt, trots att alla mina egna erfarenheter varit positiva.

Man kan inte komma ut som straight. Det är nåt jag håller på att lära mig. Håller på att inse. Den skillnaden. Att man kan prata om sitt förhållande och... är man straight så är alla antagen sanna; är man gay så är alla antaganden antagligen inte ens i närheten av verkligheten.

I alla fall här, i alla fall i Japan, där jag redan är en främling.

Idag kom jag ut för någon "utomstående" för andra gången. När vi skiljdes åt efter min farvälfest (en massa god yakinuku, och tacktal som fick mig gråtfärdig) pratade jag en sällsynt stund med min kära kollega K, som är så underbar och rar och effektiv och jag vet inte hur jag klarat mig igenom året om det inte vore för henne. Jag sa till henne att hon har ett spännande år framför sig - ska gifta sig, ska sluta på skolan.

Hon log och svarade att jag har ett spännande år jag också. Hur går det med pojkvännen?

"Inte pojkvän," svarade jag direkt, med ett litet leende. Jag tycker om K, jag litar på henne.

"Men jag trodde..."

"Flickvän," sa jag enkelt.

"Nämen!" sa hon, häpen, och log stort åt mig. "Ser man på!"

Jag skrattade lite. "Ja, alltså..."

"Det är hemligt?"

"Nej," sa jag först. Sen, lite tveksamt, och mer sanningsenligt, "Ja. Lite hemligt? Jag vet inte riktigt hur folk här... jag vet inte hur de skulle reagera."

"Så länge du är glad, så!" tyckte K, och flinade glatt åt mig.

"Jag är så innerligt glad," sa jag med eftertryck. Så glad att det inte finns; så glad att jag tänkte på min tjej under middagen och inte kunde känna riktig saknad eller sorg, för jag ska ju till henne, och det vill jag mer än jag velat något annat på... väldigt, väldigt länge.

"Dåså!"

Och så skildes vi åt, och jag funderade, och kom hem, och skrev.

Så är det.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


mando: (26 apr 2011 23:22)
Åh, jag har tänkt så himla mycket på det här på sistone, på att vara bi alltså. Hur man så lätt kan passera som straight, särskilt om man som jag är i ett olikkönat förhållande. Eller om man är i ett samkönat förhållande, så är det egentligen lite samma sak: då "finns" liksom inte bisexualiteten längre - för att man antas bara kunna tända på den man är ihop med? Är man lite ett hot mot den monogama normen om man fortsätter kalla sig bi när man är i ett (monogamt!) förhållande?!
Oj, det var ju inte alls detta du skrev om... Jag gick igång på din text ;) Tack för att du berättar om dina tankar!

random läsare: (27 apr 2011 19:00)
Vilken fin text. Är i samma situation fast omvänt;efter att blivit känd på jobbet och i bekantskapskretsen som "flatan" (bi med flickvän) har jag sedan ett tag tillbaka pojkvän. Så mycket konstiga saker att reflektera över, att ingen tittar konstigt på gatan, att plötsligt passa in i normen på ett sätt som jag tycker är väldigt obekvämt. Liksom att passera ofrivilligt. Men kärleken är ändå fantastisk. Jag önskar er all lycka!

mando: (27 apr 2011 22:32)
Random läsare: Känner igen mig i allt det du skriver. Fast samtidigt har jag känt att det varit mer "okej" att kalla mig bi när jag varit ihop med tjejer än när jag varit ihop med killar, eller som nu; gift med en man. Jag har tolkat det som "hbtq-syndromet"; att bisexuella liksom buntas ihop med alla andra normbrytare... men i den kategorin passar man tydligen inte in alls som bi i olikkönad relation. Jag tycker det känns så himla konstigt alltihop - jag är ju samma person, med samma "läggning", nu som då.

Kit: (30 apr 2011 14:42)
mando & random läsare:
Tack för att ni delar med er av era upplevelser! Det är verkligen skönt att höra av andra som är i samma slags position, och går i samma funderingar! Ledsen att jag är så sen med att svara - sitter hos en vän i Tokyo nu; har flyttat från Osaka, ska till USA om ett par dagar. Mycket blir det!

Själv har jag alltid antagit att jag varit bi, men eftersom jag väldigt sällan blir kär i någon så hade jag inget "bevis" på det förrän nu. Och eftersom jag var i ett monogamt heteroförhållande så kändes det nästan fel att vilja identifiera sig som bi, då. Det kommer att bli intressant att se vad jag känner när det här förhållandet varat lite längre, och känns lite stadigare.

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Kit
257 ord
» Profil
» Hemsida
» Prenumerera
» RSS
» Ge Kit en ros

Kit har skrivit om

sexualitet sjuka dagar. utlandsflytt politik glädje hälsa sjukdom känslor resa höst Depression Musik England hon Kärlek

Kits senaste Ord

» Tack
17 nov 2013 14:01
» Dags att dra kanske
15 nov 2013 18:17
» Att bo långt bort
13 nov 2013 18:43
» Alla slags nörderier
4 nov 2013 01:04
» Hennes röda dräkt
24 okt 2013 00:06
» Aims
2 okt 2013 22:04
» Bouldering
29 sep 2013 21:23
» Snor och sånt
17 sep 2013 21:41
» Börja om, börja nytt
4 sep 2013 20:14
» Linda in mig i din kärlek
24 aug 2013 14:59
» Hemma igen, med ord i bagaget
11 aug 2013 00:06
» Ännu en sista dag
30 jul 2013 19:16
» Lätta lördagstankar
20 jul 2013 20:19
» Som en oväntad smocka
9 jul 2013 23:17

Dagens namn: Jonas, Jens
:: reklam ::