vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Kit

Ett dagboksdokument

24 maj 2011 06:50
Det blir nog ingen annanstans än här på Ord som jag dokumenterar mitt skiftande liv, som så lätt verkar slå rot i nya jordar.

Just nu drar rötterna näring i den torra, sandiga kaliforniska myllan. Det är där det finns, mitt nya liv, min lilla livsbubbla, flyktigt som en såpbubbla och tio gånger vackrare än den mest glatta regnbåge.

Jag har varit hos min flickvän, med min flickvän, i nästan tre veckor. (Det blir tre veckor på onsdag, jag räknade just.) Och det är verkligen ett helt nytt litet liv för mig. Bara för mig, just nu, ingen annan än hon och jag. Vi umgås med många andra, såklart, både här och över internet. Men det är vi. Vårt liv, vår rutin, våra planer. Utan att riktigt veta hur det skulle gå kom jag hit, och utan att riktigt veta hur det gått till så har jag hakat på hennes liv, och det har blivit vårt.

Det har gått så bra, så bra. Jag kunde faktiskt inte tänka mig att det skulle gå så bra som det har gått. Jag föreställde mig att vi skulle behöva tid ifrån varandra. Att jag skulle vilja vara för mig själv, och hon för sig. Men hittills? Nej, det enda avstånd vi behöver är lite tystnad då och då, var och en av oss vid den egna datorn - och till och med då håller vi ofta på med något som det gemensamma skrivprojektet...!

Såhär har vi gjort: hon går till sitt labb, och jag följer med. Det är en backig väg, lite slingrig, och alla som bor längst den är studenter. Vi går i kanske en kvart, och vi pratar med varandra, och håller för det mesta varandra i handen, och skrattar ofta mycket. (Än så länge har vi undvikit att skallas när vi har försökt pussas på språng, men vi brukar skämta om hur det är kommer att gå fruktansvärt illa någon gång.)

Hennes labb är längor med bänkar i en avlång sal, uppdelade efter professorer som har kontor i ett hörn av våningen. I just hennes avdelning är det ingen kvar utom hon, så det finns en tom bänkplats och ett par tomma stolar, och jag plockar fram min laptop, kopplar in el och internet, och sätter mig ned vid den tomma platsen. Hon sätter sig vid sina dubbelskärmar bakom mig, och så söker hon information eller surfar eller skriver något eller vandrar omkring och petar lite på sina experiment.

Då och då blir hon uttråkad, och snurrar sin stol så att hon kan puttra över till min plats och kolla vad jag sysslar med.

Då och då blir jag uttråkad, och puttar över mig till henne; lägger hakan på hennes axel eller bara tittar nyfiket på vad hon håller på med.

Då och då bara pratar vi lite med varandra, om allt möjligt.

Vi äter lunch tillsammans i det lilla lunchrummet. Det händer att vi går till universitetets kafeteria, eller lunchar extra lyxigt utanför campus, men mest har vi med oss lunchlåda och värmer i mikron. (Hon är doktorand, och jag lever på mina besparingar. Hurra för lunchlådor!)

Ibland behöver hon gå till mikroskåprummet och sitta och traggla med filer på datorn. Jag följer med; sitter vid den lediga datorn och vi spelar musik från Grooveshark.

Ibland har hon bokat tid i elektromikroskåpet i byggnaden på andra sidan vägen, och vi går dit tillsammans. Jag kan bära grejer, när det behövs. Små grejer, men fyra händer håller bättre än två? I elektromikroskåprummet är det nästan helt becksvart, och hon sitter och jagar efter guldpartiklar i ryggradsceller. Jag sitter med, och vi pratar. När jag var helt nykommen till kontinenten, och min inre klocka fortfarande gick på japantid så gjorde det plötsliga mörkret mig alltid fruktansvärt sömnig. Det händer fortfarande att jag hamnar i eftermiddagskoma, och lägger ner huvudet på bordet för en tupplur.

Hon behöver komma bort från allt vetenskapande då och då. Hon bjöd in mig att följa med och klättra i gymmet en gång, och jag älskade det! Jag hade så fasligt roligt att jag inte ens vet hur det är möjligt för någon som är så träningsskygg och lat som jag, men det var det verkligen. Superkul! Så jag följde med nästa gång också, trots det där med knät som gick lite ur led (för att det gör det ibland), och tog det mer försiktigt, och nu är jag både återställd och väldigt pigg på att få gå och klättra igen! Jag måste visa leg - jag har ett japanskt "alien registration card" som alltid roar mig att dra fram - och betala fem dollar för inträde till gymmet. Egentligen ska jag betala två dollar för skorna också, men hittills har klätteransvariga - en av hennes polare - varit så glad att se mig att han låtit mig låna gratis.

Vi klättrar tillsammans. Eller snarare - hon visar mig hur det ska gå till, och påminner mig om grunderna hon lärt mig, och sen försöker jag att göra samma sak som hon får att se så lätt ut. Sedan går hon till en utmanande del av väggen och gör något jag tycker ser omöjligt ut, och blir väldigt imponerad av när hon klarar. Hela upplevelsen gör mig svettig och sliten och glad, och sen går vi tillbaks till labbet och hon vetenskapar lite till.

På kvällen går vi hem och lagar mat, och kryper upp i soffan och tittar på något tillsammans, innan vi drar oss tillbaks till hennes rum för mer tid bara för oss. (Hon har rumskompisar; två stycken. Vet man vad hyran är förstår man precis varför de delar lägenhet, och den är faktiskt rymlig så det räcker till.)

Vi lägger oss tillsammans, sida vid sida när hennes förkylning inte driver henne till att faktiskt sova i sin egen säng. Vi har en stor luftmaddrass på golvet, lätt nog tillräckligt stor för två, och vi kan trassla in oss i varandra för att sedan vakna upp tillsammans till ljudet av hennes mobilalarm.

Det är mitt liv, just nu. Det är ett underbart, underbart liv. Det är inget som stressar mig, inget jag MÅSTE göra. Det känns lite vemodigt att veta att vi bara har den tid vi har, men samtidigt har vi ju planer för att boa tillsammans så snart vi kan. Det är vad vi vill. Det är en skrämmande tanke, men den här vardagen, den här lilla livsbubblan är så enormt... bra. Så bra och underbar och full av värme och närhet och skratt, och om vi bara kan få behålla det som vi har mellan oss så kan vi säkert bygga oss ett bo att trivas i varsomhelst i världen.

Just nu är det kväll. Klockan är nästan tio, och vi sitter i labbet igen. Vi var och klippte oss - 25 centimeter bort bara sådär, snipp!, och det känns fantastiskt - och åt kvällsmat hemma, men hon har en artikel som måste skrivas. Och jag vill hjälpa, inte hindra, så jag insisterade på att vi skulle tillbaks, och att jag skulle följa med som vanligt.

Jag har ju min dator, där hela internet finns, så det är knappast som att jag kan ha tråkigt. Och jag har så mycket jag velat göra, men inte haft tid till! Jag har fotograferat, nu, sen jag kom hit. Fotat och laddat upp bilder och visat dem för folk. Det var så länge sedan, och det kändes så skönt! Jag ströläser och hårdläser och nöjesläser. Jag har fått en bok för nybörjarstudenter i hennes ämne, och försöker lära mig, för det är intressant. Jag mailar och kommenterar och bloggar, och jag njuter av att ha en ansenlig mängd morgondagar som kommer vara precis likadana som idag.

Dagar med henne.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


betty: (24 maj 2011 10:13)
wow! meningen "vi var och klippte oss" får mig att se en bild av en (?) siamesisk tvilling framför mig :-) Det låter alldeles ljuvligt och jag är så glad för dig, för er!

Kit: (27 maj 2011 22:44)
betty:
Fnissar högt när jag läser din kommentar! Det är ju rasande roligt att tänka sig att vi skulle sitta ihop på något vis - och så nära vi är hela tiden så är det faktiskt inte svårt att föreställa sig. Klippningen var helt enkelt mer praktisk att få överstökad när hon ändå hade tid hos frissan. ...och med "praktisk" menar jag att ingen av oss behövde vara ensam någonstans och vänta på den andra. Ja, du. Vi är verkligen vidrigt nykära. <3

betty: (28 maj 2011 10:35)
Och det är så underbart!

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Kit
257 ord
» Profil
» Hemsida
» Prenumerera
» RSS
» Ge Kit en ros

Kit har skrivit om

Lycka hälsa internet sexualitet Kärlek resa bröllop Dimma Livet Jobb sommar långdistansförhållande sjukdom jul hon

Kits senaste Ord

» Tack
17 nov 2013 14:01
» Dags att dra kanske
15 nov 2013 18:17
» Att bo långt bort
13 nov 2013 18:43
» Alla slags nörderier
4 nov 2013 01:04
» Hennes röda dräkt
24 okt 2013 00:06
» Aims
2 okt 2013 22:04
» Bouldering
29 sep 2013 21:23
» Snor och sånt
17 sep 2013 21:41
» Börja om, börja nytt
4 sep 2013 20:14
» Linda in mig i din kärlek
24 aug 2013 14:59
» Hemma igen, med ord i bagaget
11 aug 2013 00:06
» Ännu en sista dag
30 jul 2013 19:16
» Lätta lördagstankar
20 jul 2013 20:19
» Som en oväntad smocka
9 jul 2013 23:17

Dagens namn: Daniel, Daniela
:: reklam ::