Kit
Han och hon och två olika vi
1 jun 2011 03:48Jag har upplevt ett långt, intimt förhållande som jag trivdes fasligt väl i. Mitt ex var snäll mot mig, och vi hade lätt för att ha det mysigt ihop. Vi delade många intressen. Vi pratade och skrattade och gosade, och det kändes så rätt och så bra att jag ville ha det så resten av livet. Vi var förlovade länge. Åren gick, och jag insåg inte - han insåg inte - hur vi höll på att växa ifrån varandra. Inte innan allt sprack. Det blev ett infekterat uppbrott. Vi försökte med terapi, med oändliga samtal, med tårar. Vi hade nästan tio gemensamma år bakom oss, och att släppa det och gå vidare var verkligen inte lätt.
Mitt val att söka mig till Japan var lika mycket flykt som äventyr. Det var lika mycket att jag inte ens ville vara i samma land som honom som att jag verkligen ville vara i Japan. Med tiden förändrades det, såklart. Jag älskade mitt Japanliv, och började stortrivas i mig själv, i att vara själv. Jag bearbetade sorgen och besvikelsen och all den ilska som samlats inom mig. Det var ett sådant enormt svek, det var så mycket som hade gått fel, och fast jag började närma mig trettio så kände jag mig på många sätt som om jag just lämnat tonåren. Som att jag just börjat lära känna mig själv.
Det gick ett par år, och jag ville verkligen inte trassla in mig i någon annan människa. Jag ville vara jag, för mig själv, lycklig i mitt liv. Ville inte riskera att förlora den lyckan, ville inte riskera att släppa in någon som verkligen kunde komma åt mig. För tänk om allt jag fått höra var sant? Tänk om jag var så krävande, så kvävande, så hemsk som mitt ex fått mig att känna mig. Tänk att jag inte kunde se hur fel vi var för varandra, egentligen. Hur skulle jag någonsin kunna lita på mitt omdöme igen, kunna lita på att jag skulle kunna vara mig själv - någon som jag trivs med, som mest är glad och stark och modig, och bara lite ängslig eller ledsen ibland - tillsammans med någon annan?
Men nu har jag henne, min oväntade kompanjon, en flickvän som liksom gled in i mitt liv tills hon hamnade precis rakt i mitten av det. Blev viktigast av allt, innan vi sagt något om känslor, innan vi kommit med några löften. Innan vi ens rört vid varandra. Hon var de glittrande färgglimtarna i ett liv som mest var jobb, hon var inspiration och glädje och hon väckte känslor som jag inte känt på så länge. På så många år. Inte sedan jag var ung, och han var ung, och jag inte visste bättre.
Nu vet jag bättre, och ändå så kan jag inte sluta tänka att hon är det bästa som kunnat hända mig. Att det där superviktiga jobbet jag kunde ha fått, det klarar jag mig utan, men jag vet inte hur jag klarat mig utan henne så länge. Jag vet att jag känner mig varm och glad och... och älskad. Älskad och älskande, när vi gör allt ihop, när hon får mig att våga testa nytt och jag får hålla om henne när hon vågar visa lite svaghet. Det pirrar i mig när vi ler mot varandra, när hon skälmskt lutar sig närmre och jag ser glimten i hennes öga som säger att vi kan hitta på så mycket tillsammans nu, vi två. Jag har skrattat mig till tårar tillsammans med henne, bara vi två i köket, fortfarande lite rufsiga och möra och så fulla av fnitter att precis vadsomhelst fick det att rinna över.
Hennes vänner verkar alla glada när de ser oss ihop, och mina vänner säger alla att jag låter så glad, att jag ser så glad ut på bilderna.
Mitt huvud tänker att jag kanske borde fundera - att jag antagligen borde vara rädd. Det gick ju så illa, sist. Jag var ju så blind, sist. Borde det inte ge sig självt att jag kanske inte alltid vet vad som är bäst för mig, att jag bara låter mig förföras av hur bra det känns utan att ge tillräckligt. Utan att kommunicera tillräckligt, utan att analysera tillräckligt. Utan att oroa mig.
Kanske, säger en väldigt teoretisk del av mig själv. Kanske borde jag det.
Mitt hjärta bara skrattar. Tvivel? Jag känner inga tvivel. Inga tvivel alls.
Jag känner oro för hur det ska gå - framtiden är vag och skrämmande, och att få ihop våra liv över skilda kontinenter blir svårare av att vi bryter mot heteronormen. Men annars?
Jag kan verkligen inte känna annat än glädje. Jag har haft ett par stunder av frustration, när jag känt mig trött eller gnällig och inte kunnat lägga band på sidor av mig själv jag verkligen inte tycker om, men hur jag än ser på henne - på oss - kan jag inte låta bli att se något fint. Kan inte låta bli att verkligen njuta av alla sätt vi passar ihop på, alla sätt vi har roligt tillsammans på. Alla sätt jag tycker om henne på. För hon är en av mina allra, allra bästa vänner. Jag tyckte så himla mycket om henne redan innan jag älskade henne. Beundrade henne. Och ju mer jag lär känna henne och desto närmre henne jag kommer, desto mer tycker jag om henne.
Jag vet inte om jag någonsin tyckte om mitt ex såhär mycket. Jag har glömt, eller förmått mig att glömma. Jag minns hur fel det gick, men istället för att få mig att skygga från det här nya förhållandet, så driver det mig bara till att se allt som är rätt den här gången. Som känns rätt. Jag kan ju aldrig veta, egentligen, om det är så bra som jag tror att det är, men...
Jag tror att det är bra. Och jag är inte rädd.
Är jag kanske tokig?
257 ord
» Profil
» Hemsida
» Prenumerera
» RSS
» Ge Kit en ros