Kit
Drömmar, äventyr och kärlek
15 apr 2012 19:27Det är en sådan fenomenalt fin känsla att ha hittat en partner som verkligen förstår mig. Som är som jag, på så många viktiga vis. Som är som jag inte är på andra, minst lika viktiga sätt. Hon får mig att växa. Hon får mig att upptäcka sådant som jag aldrig ens kommit på tanken att våga annars. Men jag vågar ju! Jag kan mer än jag tror, och med henne kan jag vara mitt allra bästa jag.
Att ha en människa som Käresta, som jag aldrig tvivlar på älskar mig lika mycket som jag älskar henne - för mig är det att hitta något jag aldrig visste att jag behövde, men som jag inte skulle klara mig utan nu.
Jag var så glad när jag var singel! Efter nio års parskap var det en stor omställning, men det gav mig en sådan frihet att följa mina egna drömmar, hitta mina egna horisonter. Jag har alltid haft svårt att förstå normen - den där man parar ihop sig och slår sig ner och får barn och kan säga med ganska stor säkerhet hur livet kommer att se ut om ett, fem, tio år. Jag har alltid känt mig udda som kände att det där var så främmande, så avlägset att jag aldrig kunde föreställa mig själv i den rollen.
Till och med när jag var tillsammans med exet, och antog att det skulle gå så för också förre eller senare så var det aldrig något jag längtade till, eller drömde om.
Alla mina drömmar handlade om andra horisonter. Om att hitta äventyr och utmaningar i vardagen genom att välja en annan vardag än den vanliga. Om att komma nära andra människor på andra ställen.
När förhållandet tog slut så for jag till USA, till Japan. Jag skapade mig ett helt liv där. Jag är så enormt stolt över det. Över allt jag åstadkom, helt på egen hand, så väldigt långt hemifrån. Och jag hade så ofantligt roligt! Allt var en utmaning; allt var intressant. På ett sätt som passade mig som handen i handsken. På ett sätt som fick mig att växa, som förde mig nära mina vänner långt borta och gav mig nya vänner. På ett sätt som fick mig att leva upp till min potential - jag fick vara den jag kunde vara. Äntligen.
Det är klart att jag var mindre sugen på tanken att ha ett nytt förhållande, då. När jag trivdes så bra på egen hand. När det förra slutat så illa.
Sen hände hon. Sedan kom hon in i mitt liv. Först som vän, sedan som något mer. Någon som betydde mer för mig än någon annan, utan att jag kunde gissa vad vi skulle komma att få tillsammans.
Till och med efter att vi börjat erkänna våra känslor för varandra. Till och med efter att vi kyssts och hållit om varandra och sagt att vi älskade varandra så var det så mycket som verkade så oöverstigligt. Så omöjligt. Men - jag slutade vara rädd för tvåsamheten, om jag kunde få bli två med henne. Och jag började tro på att vi två tillsammans kunde klara allt.
Ett år senare så känner jag bara... en sådan fantastiskt djup tacksamhet. Att jag har henne. Att jag hittat en person att älska som behöver mig som jag behöver henne, och som jag verkligen vill skapa ett hem med. Jag vill vara hennes partner; jag vill att hon ska vara min familj. Jag vill att vi ska vara tillsammans. Inte för att jag var olycklig när jag var ensam, eller för att det är något jag borde göra, utan därför att jag är lyckligare med henne än utan henne.
För att jag vet att jag kan stötta henne så att hon kan följa sina drömmar - för att det är min dröm. Hon ger mig ett liv utan inskränkta horisonter. Hon ger mig ett liv där jag inte behöver infoga mig i några normer, där jag kommer att få ständiga utmaningar. Där jag kommer att få användning av allt jag lärt mig hittills, och kommer att få fortsätta utvecklas utan att fastna i något trygghetsträsk eller några Svenssonrutiner. Inte för att det är något fel på det livet, men för att det livet skulle vara så fel för mig.
Hur svårt det än att vara ifrån henne, hur den osäkra framtiden än tär på mig så är jag helt säker på det här: hon är rätt för mig. Trots att det gör allt så mycket mer komplicerat för oss bägge två så känner jag absolut inga tvivel. Det liv vi valt att satsa på att skapa tillsammans - det som inte ens börjat på riktigt än - det är det liv jag vill leva.
Tänk att det kunde bli såhär! Tänk att jag inte vet något alls om hur det blir framöver, men ändå inte kan låta bli att vara upprymd och lycklig, för att vad som än händer så kommer jag att ha henne där. Och då har jag allt. Drömmar, äventyr och kärlek.
Mitt liv. Mitt konstiga, oplanerade, underbara liv.
257 ord
» Profil
» Hemsida
» Prenumerera
» RSS
» Ge Kit en ros