vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Kit

Drömmar, äventyr och kärlek

15 apr 2012 19:27
Det är en sådan fenomenalt fin känsla att ha hittat en partner som verkligen förstår mig. Som är som jag, på så många viktiga vis. Som är som jag inte är på andra, minst lika viktiga sätt. Hon får mig att växa. Hon får mig att upptäcka sådant som jag aldrig ens kommit på tanken att våga annars. Men jag vågar ju! Jag kan mer än jag tror, och med henne kan jag vara mitt allra bästa jag.

Att ha en människa som Käresta, som jag aldrig tvivlar på älskar mig lika mycket som jag älskar henne - för mig är det att hitta något jag aldrig visste att jag behövde, men som jag inte skulle klara mig utan nu.

Jag var så glad när jag var singel! Efter nio års parskap var det en stor omställning, men det gav mig en sådan frihet att följa mina egna drömmar, hitta mina egna horisonter. Jag har alltid haft svårt att förstå normen - den där man parar ihop sig och slår sig ner och får barn och kan säga med ganska stor säkerhet hur livet kommer att se ut om ett, fem, tio år. Jag har alltid känt mig udda som kände att det där var så främmande, så avlägset att jag aldrig kunde föreställa mig själv i den rollen.

Till och med när jag var tillsammans med exet, och antog att det skulle gå så för också förre eller senare så var det aldrig något jag längtade till, eller drömde om.

Alla mina drömmar handlade om andra horisonter. Om att hitta äventyr och utmaningar i vardagen genom att välja en annan vardag än den vanliga. Om att komma nära andra människor på andra ställen.

När förhållandet tog slut så for jag till USA, till Japan. Jag skapade mig ett helt liv där. Jag är så enormt stolt över det. Över allt jag åstadkom, helt på egen hand, så väldigt långt hemifrån. Och jag hade så ofantligt roligt! Allt var en utmaning; allt var intressant. På ett sätt som passade mig som handen i handsken. På ett sätt som fick mig att växa, som förde mig nära mina vänner långt borta och gav mig nya vänner. På ett sätt som fick mig att leva upp till min potential - jag fick vara den jag kunde vara. Äntligen.

Det är klart att jag var mindre sugen på tanken att ha ett nytt förhållande, då. När jag trivdes så bra på egen hand. När det förra slutat så illa.

Sen hände hon. Sedan kom hon in i mitt liv. Först som vän, sedan som något mer. Någon som betydde mer för mig än någon annan, utan att jag kunde gissa vad vi skulle komma att få tillsammans.

Till och med efter att vi börjat erkänna våra känslor för varandra. Till och med efter att vi kyssts och hållit om varandra och sagt att vi älskade varandra så var det så mycket som verkade så oöverstigligt. Så omöjligt. Men - jag slutade vara rädd för tvåsamheten, om jag kunde få bli två med henne. Och jag började tro på att vi två tillsammans kunde klara allt.

Ett år senare så känner jag bara... en sådan fantastiskt djup tacksamhet. Att jag har henne. Att jag hittat en person att älska som behöver mig som jag behöver henne, och som jag verkligen vill skapa ett hem med. Jag vill vara hennes partner; jag vill att hon ska vara min familj. Jag vill att vi ska vara tillsammans. Inte för att jag var olycklig när jag var ensam, eller för att det är något jag borde göra, utan därför att jag är lyckligare med henne än utan henne.

För att jag vet att jag kan stötta henne så att hon kan följa sina drömmar - för att det är min dröm. Hon ger mig ett liv utan inskränkta horisonter. Hon ger mig ett liv där jag inte behöver infoga mig i några normer, där jag kommer att få ständiga utmaningar. Där jag kommer att få användning av allt jag lärt mig hittills, och kommer att få fortsätta utvecklas utan att fastna i något trygghetsträsk eller några Svenssonrutiner. Inte för att det är något fel på det livet, men för att det livet skulle vara så fel för mig.

Hur svårt det än att vara ifrån henne, hur den osäkra framtiden än tär på mig så är jag helt säker på det här: hon är rätt för mig. Trots att det gör allt så mycket mer komplicerat för oss bägge två så känner jag absolut inga tvivel. Det liv vi valt att satsa på att skapa tillsammans - det som inte ens börjat på riktigt än - det är det liv jag vill leva.

Tänk att det kunde bli såhär! Tänk att jag inte vet något alls om hur det blir framöver, men ändå inte kan låta bli att vara upprymd och lycklig, för att vad som än händer så kommer jag att ha henne där. Och då har jag allt. Drömmar, äventyr och kärlek.

Mitt liv. Mitt konstiga, oplanerade, underbara liv.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Monchichi: (17 apr 2012 01:16)
Så fin text. jag vet inte om jag har sagt det men jag beundrar dig. kram

Kit: (17 apr 2012 23:27)
Monchichi: Åh! Jag blir helt tagen av hur omtänksamma dina kommentarer är! Jag vet inte vad jag ska säga annat än... tack. *kramar*

mando: (18 apr 2012 10:07)
Hm... Jag funderar över det du skriver här. Jag förstår vad du menar, för jag tänkte själv likadant när jag var yngre. Jag skulle inte bli nån Svensson och ha barn, osv. Trodde också att det fanns ETT "Svensson-paket", och antingen köpte man det eller inte. Men när jag träffade min Finaste började jag inse att det inte är så. Nu har vi familj och barn, hus, fasta jobb, osv. Rätt Svensson alltså. ;-) Men jag känner mig inte fast i några normer jag inte kan acceptera. Vi, jag och Finaste, har ju kvar våra grundvärderingar och skapar utifrån det ett eget "paket", och det är inte särskilt mycket i det som stämmer överens med de normativa Svensson-värderingarna. På ytan, visst, men känner man oss så vet man att det inte är så enkelt. Precis som andra kärnfamiljer vi känner och umgås med - alla är olika, precis lika olika som singelkompisarna eller sambokompisarna.

"Jag har alltid haft svårt att förstå normen - den där man parar ihop sig och slår sig ner och får barn och kan säga med ganska stor säkerhet hur livet kommer att se ut om ett, fem, tio år."

Man kan väl aldrig säga hur livet kommer se ut ens imorgon? Oavsett barn eller inte. (Eller, särskilt inte när man lever ihop med barn, skulle jag vilja säga egentligen. ;-))

"Att jag hittat en person att älska som behöver mig som jag behöver henne, och som jag verkligen vill skapa ett hem med. Jag vill vara hennes partner; jag vill att hon ska vara min familj. Jag vill att vi ska vara tillsammans. Inte för att jag var olycklig när jag var ensam, eller för att det är något jag borde göra, utan därför att jag är lyckligare med henne än utan henne."

Fint skrivet! Känner igen mig, precis mina känslor för min man och mina barn.

"Hon ger mig ett liv där jag inte behöver infoga mig i några normer, där jag kommer att få ständiga utmaningar. Där jag kommer att få användning av allt jag lärt mig hittills, och kommer att få fortsätta utvecklas utan att fastna i något trygghetsträsk eller några Svenssonrutiner."

Känner igen mig i det här också!

Alltså, det här är ju ingen kritik emot dina livsval vilket jag hoppas du förstår. Tvärtom håller jag ju med dig till fullo om att olika sätt att leva passar olika personer och ingen har rätt att lägga sig i någon annans val! Inget är sämre än någonting annat. Jag ville bara säga att den här bilden av "Svensson-familjen" som ofta målas upp, den är så enkel, så svartvit - medan livet i själva verket innehåller alla olika nyanser, oavsett om man väljer singelliv, liv ihop med någon utan barn, liv ihop med någon med barn, eller någonting annat. Jag tycker faktiskt det är rätt trist att familjelivet alltid utmålas som ett förutsägbart "trygghetsträsk", fullt av rutiner och normer, utan utmaningar och chans till utveckling. Ofta som kontrast mot ett "friare" och "mer spännande" liv. Varför detta behov av att ställa dem mot varandra?

lejonhjärta: (18 apr 2012 12:43)
du är så fin och klok kit <3

Kit: (18 apr 2012 17:53)
mando: Det är så roligt att höra att du känner igen dig! Det låter verkligen som att du och Finaste har en underbar relation. <3

Jag vet att jag kommenterar stereotyper, men jag behöver inte se längre än till somliga Ord för att upptäcka folk som precis har fastnat i vad som är en fälla för dem. Där de är olyckliga i sin tvåsamhet, men "alla andra" gör ju så (köper hus, skaffar barn), så då måste man det. Det är kanske en helt annan text, egentligen, den om vad man ser glimtar av och vilken bild jag får när jag ser en mamma som skriker på sitt barn i omklädningsrummet på badhuset eller en pappa som elakt tycker att den lilla dottern borde välja en bra film istället för den DVD hon vill se.

Det som skrämmer mig är den bild jag har av folk som råkar ut för sina liv hellre än att välja dem? Som verkar så otroligt olyckliga, men inte förstår att de har så många alternativ. Jag vet inte om du läser DN, men det var ju ett stort uppslag om "casual dating" genom otrohetssiter på nätet, och lite av mina känslor när jag skrev allt det här kom av att jag var så himla ledsen att sådant som poly-förhållanden (funkar inte för mig personligen) eller ens ärlighet inte ens verkar finnas på så många människors horisont! Att en gift man bedrar sin gravida fru och inte ens fattar allt som är fel med att hans första instinkt när han är olycklig i förhållandet är att hitta någon på nätet som vill ha sex med honom.

Mycket tankar och känslor, alltså, och mycket som inte kom med i detta ord. Men det är alltid härligt att veta att folk kan vara lyckliga med sina val - och jag tycker absolut inte att det är något fel att välja att vara hemmapappa eller hemmamamma eller köpa villa när man är 25 och sedan leva tillsammans resten av livet. Inte när det är det man vill, det man väljer. Inte när det är det som gör en lycklig! Men det livet framställs ofta som en fälla istället, och det är den fällan jag är rädd för? Eftersom jag höll på att gå in i den själv.

Kit: (18 apr 2012 17:56)
lejonhjärta: Ibland känns det absolut inte så! Men jag hoppas att jag kan hålla fast vid de insikter jag ändå kommit till, och att jag kan fortsätta utvecklas till att bli den jag vill vara. Det är ett livslångt projekt! Men jag ska verkligen fortsätta försöka lära mig både av mina misstag och av det som faktiskt fungerar.

*kramar*

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

Kit
257 ord
» Profil
» Hemsida
» Prenumerera
» RSS
» Ge Kit en ros

Kit har skrivit om

höst Nostalgi saknar sexualitet Jobb Depression nytt läget Livet Framtid Träning Dimma glädje utlandsflytt hon

Kits senaste Ord

» Tack
17 nov 2013 14:01
» Dags att dra kanske
15 nov 2013 18:17
» Att bo långt bort
13 nov 2013 18:43
» Alla slags nörderier
4 nov 2013 01:04
» Hennes röda dräkt
24 okt 2013 00:06
» Aims
2 okt 2013 22:04
» Bouldering
29 sep 2013 21:23
» Snor och sånt
17 sep 2013 21:41
» Börja om, börja nytt
4 sep 2013 20:14
» Linda in mig i din kärlek
24 aug 2013 14:59
» Hemma igen, med ord i bagaget
11 aug 2013 00:06
» Ännu en sista dag
30 jul 2013 19:16
» Lätta lördagstankar
20 jul 2013 20:19
» Som en oväntad smocka
9 jul 2013 23:17

Dagens namn: Jonas, Jens
:: reklam ::