Kit

Natsukashii

17 jun 2012 11:27
Det finns ett ord på japanska som inte går att översätta till något annat språk jag kan. Man kan förklara det, man kan dra till med liknande ord som står i lexikon, men det blir aldrig riktigt rätt. För inga av de där närliggande men inte riktigt perfekt översatta orden på våra språk används någonsin på samma sätt, med samma känsla som detta "natsukashii".

Ofta återkommande, ständigt rätt för att sätta fingret på en känsla man inte riktigt kommer åt på något annat sätt. Jag har hört det i konversationer och som utrop, och sett det i reklamsammanhang och annat. Det närmsta jag kan komma på svenska är "nostalgi". Fast det är såklart helt fel, för vem i Sverige kände sist en doft som av mormors skafferi eller hörde en gammal bortglömd sång eller såg det långsamma kvällsljuset över en blank vattenspegel och utbrast "Nostalgiskt!"? Knappast någon. Det är inte så vi använder vår uppfattning av nostalgi.

Enligt Akademins direktör herr Englund 2008 är det "ett japanskt ord som skall beteckna att någon drabbats av en plötslig, varm känsla av nostalgi inför något han eller hon inte tänkt på under många, många år", och det är nog formellt korrekt.

Sen i verkligheten använder man "Natsukashii!" hela tiden, inte bara för sådant som blommar upp i minnet efter åratal i bortglömdhetens mörka mylla. (Bästa exemplet var när jag och min förskollärarkollega hörde en fyraåring prata om sådant som var "natsukashii". Vi nästan storknade av undertryckt skratt. Men det är klart, svenska fyraåringar pratar ju ofta om "En gång, när jag var liten...")

I mitt fall (för självklart handlar det här om vad jag känner) kan det vara intressant att notera att japanska saknar ord för just "saknad". Om man saknar en käresta, till exempel, så säger man "Jag vill träffa dig!". Och vid den dramatiska återföreningen som förekommer i sånger och serier och allt annat så är de ömma orden som utväxlas "Jag ville alltid, alltid träffa dig...!"

Saknad finns inte. Däremot "natsukashii". Saknaden efter en person är aldrig "natsukashii", men det är ändå en språknördig grej att lägga märke till.

Och det jag känner just nu är inte saknad. Inte direkt. Däremot för sommaren med sig svärmar av minnen och känslor som är så grymt "natsukashii" att det bara inte finns.

Jag såg sommarmoln bulla upp sig på himlen och kände ett stygn i hjärtat, en värme och en längtan efter berg. En sådan stor och viktig del av mitt liv var somrarna lika med berg. Tills jag blev vuxen och hade ett annat liv som inte tillät mig att färdas söderut som en omvänd flyttfågel med min familj längre. Tills jag fick slut på sommarlov var sommarlov den tid jag fick vara hemma.

I Alperna, högt upp med utsikt över sjön vid vars strand jag föddes (i ett sjukhus, bara så ingen föreställer sig någon slags naturromantisk scen ur Heidi här). Där åskan kom svepande som ett svart draperi och mullret rullade fram mellan dalarna som om själva urberget purrade belåtet över den annalkande svalkan. Där sommarmolnen bullade upp sig alldeles bakom bergskammarna och soluppgången stod som en gloria bakom det berg som beskyddande överskuggade min hemby.

När jag såg de där molnen häromdagen var det som att vara där. Jag saknade bergen något fruktansvärt, för att de fattades mig, men samtidigt blev jag så glad över att ha fått ett så starkt minne av dem. Över all tid jag var lycklig där.

Japan är också "natsukashii". Jag var på IKEA med någon och höll på att helt driva bort i minnet av mina besök på Nitori, den billiga möbelaffären som jag cyklade till på våren och beställde den första säng jag någonsin köpt från. Som jag hade medlemskort till och som jag flera gånger i två olika städer lassade min cykelkorg full av husgeråd och sängkläder och små mattor och mjuka kuddar från. Jag hade faktiskt helt glömt bort det, hade inte tänkt på de två våningarna på andra sidan floden som jag en gång fick skjuts till av min chef, och som jag en annan gång besökte med en av mina bästa vänner för att vara säker på att jag skulle klara av beställningen på japanska (hennes var alltid bättre än min).

Min lägenhet, däremot - herregud vad jag saknar den. Den var inte ens 20m2, men allt i den var mitt. Den hade tjocka väggar som omslöt mig i lugn efter stimmiga dagar på dagiset, den hade ett för litet kylskåp med ett värdelöst frysfack, men all mat som låg där inne (eller saknades!) var min, och det var mitt eget ansvar att fylla på. Den hade något så lyxigt som en inomhusplats för tvättmaskinen - fast torka fick jag göra på tvättsträcket på balkongen. Den hade ett badrum där jag började skriva älskade citat och sångtexter med blyerts på de låga plastmodulväggarna, bara för att jag kunde. Jag borde ha tagit bilder innan jag flyttade ut!

Alla brister jag skulle kunna räkna upp (den enda spisplattan som var så slö, den låga lilla vasken, den totala bristen på sådant som ugn, skåputrymme och uppvärmning) betydde ingenting alls i jämförelse med hur underbart det var att ha ett eget litet hem. Att ha valt ut allt själv, att ha fått möbelförmedlingsfynd och någons kvarlämnade bokhyllor att på något sätt passa in i utrymmet jag dekorerade med mjuka tyger och varma färger och trivdes så bra, så bra i.

Lägenheten saknar jag. Japan är "natsukashii". En nyinköpt bok på jobbet med vackra bilder påminner mig om den runda beskan i téet som serveras på téceremonier alldeles perfekt kombinerat med mjölig söthet i kladdig risdegskonfekt. En annan för mig tillbaks till den födelsedag då jag själv tog mig till Hieibergets stora tempel, där munkar slog på dovt melodiska klockor, och hypnotiska sutror strömmade ut från någon av de många salarna. Värmen var mindre kvävande där uppe, och utsikten fick mig då att återuppleva något av barndomens berg. Natasukashii, natsukashii.

Min barndom, mitt Japan. Alla mina tidigare liv. Jag vill inte tillbaks, men minnena kommer. Natsukashii.

Och nu det här. Ett liv i väntan, ett liv med glädjeämnen och sorger på något vis avskärmade från verkligheten, för ingenting kan vara helt på riktigt. Inte än. Inte när jag har två hem men inte är hemma någonstans. Inte när mitt hjärta befinner sig på andra sidan Atlanten.

Där jag befann mig nu för ett år sedan. Ah. Natsukashii. Jag gick och handlade fortfarande iklädd mina tåskor, kände asfaltens värme och solens strålar och plötsligt var jag där. Jag hade inte tänkt på det alls sedan vi tog vårt första farväl, men det var ju såhär det kändes. Kaliforniensolen om morgonen, fläckar med svalare skugga både under fötterna och mot ansiktet. Och så hennes hand i min, hennes skratt och mitt som blandades när vi pratade om allt och inget och gick den där vägen dit och hem, tillsammans, nästan varje dag i hela mitt liv.

Mitt förra liv.

Kanske är det vad "natsukashii" betyder för mig.

"Åh. Nu minns jag. Såhär var det då!" Och en stilla stunds tacksamhet för all den glädje som har varit, och all som komma skall.

Tillbaka till sidans topp