Kit

Nu är det dags för nästa början

18 jan 2013 12:27
Inte världens bästa början på det nya jobbåret. Tog ett bemanningsuppdrag för att det var nära nog till Kärestas labb för att vi skulle kunna äta lunch tillsammans, och professorn och de andra verkade trevliga nog.

Vilket misstag. Först var de otroligt vilseledande gällande hur många timmar jag skulle jobba (de sa nio till fyra på intervjun, sedan på kontraktet fick de de till nio till tre, fyra dagar i veckan), och sedan listade de intressanta arbetsuppgifter som jag i verkligheten inte alls fick. Det jag hade att göra var istället:

* skicka ut information i kuvert
* scanna in filer
* arkivera filer

Och bara det. Jag satt och klistrade tvåhundra frimärken på tvåhundra kuvert, häftade ihop två gånger tvåhundra pappersark och scannade filer fyra timmar i sträck.

Jag hade ingen kontakt med någon alls - inga kunder, inga medarbetare, utom extremt lite småprat. Det fanns inget utrymme för eget initiativ, eller ens egna tankar. Bara Kit, den mänskliga kopiatorn.

Och igår fick jag stå ut med att bli uppläxad tre gånger av två olika personer (inklusive professorn själv) för att jag gjort ett misstag med minst fyra (!) kuvert i måndags. Ett misstag jag hade kunnat rätta till på tio minuter, men nämnde jag det där med inget initiativ? Allt jag fick göra var att skämmas och lova att inte göra om det.

Så jag åkte hem och grät, för jag mår fantastiskt dåligt av att göra misstag, och ännu sämre av att få skäll för dem (särskilt efter att redan ha bett om ursäkt och lovat att aldrig göra om det). Sedan skrev jag ett mail till bemanningschefen. Snäll som hon är ringde hon imorse - jag har jobbat direkt för henne, så att hon vet att jag är snabblärd och duktig och inte gör fler misstag än någon annan här i världen. Hon visste dessutom om det där med att jag inte fått de timmar jag först blivit lovad, och att de nu dessutom inte gett mig de arbetsuppgifter de pratat om på intervjun? Hon tyckte jag bara skulle sluta, om jag inte trivdes.

Jag har vantrivts i två veckor. Att få tala om att ja, jag vill sluta, var en ENORM lättnad.

Det var en ännu större lättnad när den underbara bemanningschefen gick med på att ta hand om allt nu direkt - vanligtvis rekommenderar hon sina vikarier att prata med arbetsgivaren och tala om vad som inte funkar, men jag tog mod till mig och erkände hur jobbigt jag kände att det var att ha blivit behandlad som jag blivit, och att jag ärligt talat var lite rädd för att behöva förhandla med professorn direkt. Så jag slapp.

Tänk! Tänk att jag inte behöver tillbringa de här tre dagarna med gnagande skam och oro över måndagen. Tänk att jag är fri från den där hemska monotonin, och inte behöver få någon mer skäll nu. Bemanningsbyrån letar nytt uppdrag till mig - kanske jag till och med kan få något på heltid, nu! Kanske till och med något utmanande, där det händer saker hela tiden och misstag bör unvikas, men där de litar på mig tillräckligt för att ge mig ansvar för att rätta till mina egna snedsteg.

Jag känner mig rätt mesig som tar mig så illa vid av svidande kritik, men det har seriöst inte hänt sedan jag var en liten unge att någon har läxat upp mig på det viset...! (Jag kan faktiskt inte dra mig till minne att någon någonsin givit mig så ohämmat med "Du har gjort fel. Det är hemskt och oförlåtligt. Gör aldrig om det" utan en ända gnutta "Sånt händer - se till att försöka inte göra om det, för det har såklart konsekvenser för oss, men om du har klart för dig hur det gick till kan du säkert undvika det i fortsättningen".)

Men, ja. Jag är faktiskt inte livegen, och behöver inte jobba på ställen där jag mår dåligt av enformiga arbetsuppgifter och den där väldigt speciella chefsstilen.

De ringde just och berättade att allt är klart, och att professorns sekreterare hälsade att de tackade mig för det jobb jag gjort för dem och var ledsna att bli av med mig.

Så. Ett avslut, så tidigt in på året. Nu är det dags för nästa början!

««

[bläddra]

»»

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress: