lejonhjärta

en annan version av mig själv

14 nov 2009 20:22
Tidigare idag, när det hade blivit mörkt, tog Hunden och jag en promenad till andra sidan Lillstaden. Vi hamnade i mina gamla kvarter där versionen av mig år 2008 bodde. Där jag var sambo, tvåhundsägare, bilägare, boendes i en stor lägenhet. Nu bor jag på andra sidan Lillstaden och det enda som är sig likt och finns kvar är Hunden. Annars är det bara jag som ensam bor i en liten lägenhet och har en rostig gammal cykel. Ibland kan jag längta tillbaka till allt det där som var jag då men samtidigt längtar jag inte tillbaka till det liv jag levde som bara visade sig vara en stor lögn. Jag trodde att det var på riktigt, för alltid, men det visade sig att det bara var tillfälligt. Att jag bara var hållplatsen i väntan på någonting större, någonting bättre, någonting vackrare. Någon bättre?

Ibland känns min lägenhet så otroligt liten, som att väggarna liksom sluter sig omkring mig och kväver mig. Andra dagar känns lägenheten så stor att jag skulle kunna gå vilse i den, bara för att det inte finns någon axel som jag kan luta mig emot.

Jag kan inte släppa känslan av hur obehagligt det känns att ha delat precis allting med någon till att inte ha någon som helst kontakt med varandra. Dagen då han bestämde sig för att lämna mig packade jag in min trasiga kropp och mina hundar i bilen och körde trettio mil för att landa på en annan plats. Jag är fortfarande förundrad över att jag inte lyckades krocka den mörka vinterkvällen där jag grät och skrek precis varenda kilometer av sträckan. Fast allra mest förundrad är jag nog över att jag inte körde in i valfri stenvägg eller valfritt träd, det fanns ju så många alternativ under de där långa ensamma milen när hela min värld hade rasat. Kanske berodde det på att Änglahunden satt upp under hela bilresan där bak i buren och låste fast sin blick i min varje gång jag tittade bakåt? Jag vet inte hur jag kom fram levande den kvällen och jag vet fortfarande inte hur jag har kommit ur det levande så här elva månader senare.

Men på något sätt så har jag lyckas och det är väl det jag måste påminna mig själv om de dagar det känns som att jag ligger och kravlar någonstans långt under ytan.

Trots att världen raserade i december när han sa tack och hejdå, trots att världen gick sönder när Änglahunden tog sina sista andetag i mitt knä i februari har jag lyckats att få högsta betyg på alla tentor, alla kurser. Jag har tagit hand om Hunden varje dag och sett till att han har fått mat, promenader, medicin, kärlek. Jag har gjort så mycket, lyckats med så mycket, men ändå sitter jag och tvivlar på mig själv och känner mig som den svagaste och ensammaste människan i världen bara för att jag går förbi gamla kvarter och tänker på all kärlek som har funnits i väggarna, som inte längre finns. Som bara var en lögn och var till sist inte blev mer än ett antal bortkastade år av mitt liv.

Allting är nytt och förändrat. Jag kastade i princip alla möbler, allting som han hade rört vid, och köpte nytt. Jag köpte turkosa, guldiga, färgglada saker från Indiska bara för att jag kunde. Bara för att ingen kunde säga emot mig och jag fick bestämma alldeles själv. Mitt hem ser ut som någon har kräkts färg överallt och jag gillar det, jag trivs.

Jag vill vara omgiven av färg när jag mest känner mig alldeles grå och genomskinlig. Som gammalt såpavatten ungefär. Grejen med såpavatten är att det kan vara väldigt fint och nästan glittrigt med sina olika färger ifall man tittar riktigt noga. Det gäller bara att anstränga sig för att upptäcka det fina med bortkastat smutsvatten eller bortkastade tjejer. Man får bara titta en extra gång för att se vad som döljer sig bakom den smutsiga och trasiga ytan. Ibland får jag titta på mig själv några extra gånger för att inse att jag år 2009 är förbannat mycket bättre, starkare, snyggare och tryggare än år 2008 men jag vet att det är så, under all den där smutsen som försöker övertyga mig om något annat.

Tillbaka till sidans topp