lejonhjärta

kärleksfull

6 dec 2009 23:13
Det har varit en ovanligt bra och ovanligt social helg för att vara mig, det kanske finns ett samband där emellan förresten? Oavsett så har det varit fint och bra, sådär att jag inte kunnat låta bli att le mest hela tiden. Kanske beror det på det slumpmässiga mötet med han från tidigare i höstas med de allra vackraste ögonen någonsin som har mött min blick, han som faktiskt fick mig att känna någonting för första gången sedan allt inom mig vissnade och dog. Kanske beror det på att jag umgåtts med vänner som jag faktiskt gillar sådär på riktigt och inte bara med sådana som jag förväntas umgås med och bara gör det av ren vana även fast det gör ont. Kanske beror det på röd- och blå klänning ihop med röda naglar och örhängen i form av små fredsduvor. Jag vet inte, men oavsett så känns det bra på det stora hela.

Jag tycker om mig själv när jag är såhär okomplicerad och enkel, när jag bara höjer musiken för att känna pulsen och inte för att överrösta tankarna i huvudet. Jag gillar mig själv när jag faktiskt stannar upp och trivs, när jag anstränger mig och försöker och det faktiskt blir bra. När det faktiskt blir roligt, trevligt, mysigt och i vissa fall alldeles pirrigt att prata med människor.

Apropå någonting helt annat egentligen fast ändå med allra högsta relevans så läste jag i någon modeblogg någon gång att färgen på nackellacken avspeglar oftast mer än vad man tror, om hur man är och hur man mår för stunden och mina kärleksröda naglar är jag just nu. Just den här helgen, just den här stunden är jag mer full på kärlek än på ångest och oro.

Det är fint med blickar som möts och känna hur jag lever för en stund även om det kanske inte blir mer än så men åh vad jag skulle vilja att det blir mer än så tänker den blyga flickan med små fredsduvor som örhängen. (Det kommer kanske en fortsättning i ett annat ORD.) Det är fint att vara med bästa E och kunna prata om allt från bittra och senila mor- och farföräldrar till den allra djupaste ångesten till halsband med ugglor, det är ovärderligt att ha hittat någon som jag faktiskt kan prata om precis allting med. Utan att känna mig dum eller konstig. Det är fint att bara sitta tillsammans med ett par vänner och bara se på, betrakta allt utifrån, även fast jag är med i gemenskapen. Att jag får plats precis som jag är. Det är fint att känna sig som en del av någonting. Som att jag faktiskt finns med i andras liv även när jag inte är fysiskt närvarande, att det faktiskt finns någon som tänker på mig ibland. Som skickar iväg en tanke och som faktiskt vill umgås. Människor som jag faktiskt vill umgås med.

Just precis nu är det fint.

Tillbaka till sidans topp