lejonhjärta

tunnhudade familjen

8 dec 2009 17:40
Ibland känns det som att min kropp saknar någonting väsentligt, som hud. Det känns som att jag bär alla känslor utanpå kroppen. Jag är som en alldeles egen storm av känslor, som en storm i ett vattenglas där det omöjligen borde kunna storma men jag lyckas ändå. Jag har alltid varit otroligt mycket känslor; när jag är arg har jag alltid skrikit så jag blir hes och smällt i dörrar, kastat saker tills de går sönder i väggen, när jag blir ledsen så gråter jag tills jag inte får luft, snoret rinner och ögonen är svullna i dagar efteråt, om jag är svartsjuk kan allting i hela huvudet få kortslutning och jag låter svartsjukestormen gå ut över min egen kropp på ett eller annat sätt för att straffa mig själv, är jag orolig så kan jag inte tänka på någonting annat och snurrar runt runt runt som en galen person och tuggar sönder underläppen.

Idag är en sådan där dålig dag igen när allting är mörkt och går emot mig. Enkla saker som att hälla mjölken i glaset går fel och jag får torka upp mjölken med en sur gammal disktrasa från bordet istället där den desperat försöker rinna ner på golvet till Hundens stora glädje och jag desperat försöker hinna torka upp den innan, det blir ju så kladdigt annars. En dag där jag bara kastas in i väggen och tar åt mig av människors onödiga kommentarer och blickar, när jag istället borde kasta tillbaka eller ännu hellre bara låta allting rinna av mig. Jag borde låta allting bara glida förbi, bara låta allting passera. Eller bryta upp, bryta iväg. Hitta nya.

Den enda ljuspunkten än så länge idag var fotbollsmatchen mellan mig och Hunden på en mörk och tom skolgård och den kalla snabba promenaden hem efteråt när jag såg alla himlens färger över backiga kulliga Lillstaden blandas med alla tända ljus. När vi kom hem, in i den stökiga hallen, var det blod på Hundens framben, givetvis. Allt dribblande i Hundens normala superhastighet innebar att fotbollen bränt av huden på de tunnpälsade tunnhudade frambenen som nu är rentvättade och invirade i röd elastisk tejp från Apoteket.

Det är på något sätt lite komiskt att jag som knappt har någon hud själv att skydda mig mot omvärldens hårda och kalla bor tillsammans med Hunden som är en såndär hund som knappt har någon hud som skyddar mot någonting. Jag önskar att jag också bara kunde linda in mig själv i bomull och färgglada lindor och sedan kunde ingenting någonsin skada mig. Aldrig någonsin mer skulle jag ta stryk av elaka kommentarer, fula blickar, hårda ord och människors uteslutande.

Jag är bara så trött.

Tillbaka till sidans topp