lejonhjärta

these boots are made for walking

4 jan 2010 20:58
Pffft. Precis så lät det tidigare när all luft gick ur mig. Det blir väl så när allt har känts helt okej (till och med bra) en tid så kommer det alltid någonting (eller någon) som gör att hela korthuset faller ihop igen. Korthuset i det här fallet är jag.

Jag gillar inte det här pendlandet; att jag inte kan kontrollera mina känslor och mitt humör helt själv. Det är förlamande och försvårande att någon annan kan komma in i mitt liv och göra si eller så (eller ibland; inte göra si eller så) och få mig ur balans. Jag vill styra själv, inte bli styrd.

Fast egentligen kanske det är mig det är fel på; om jag hade varit starkare och haft mer balans hade det kanske inte påverkat mig oavsett hur människor omkring mig fladdrade och sa saker som de borde ha nöjt sig med att enbart tänka. Jag borde göra det till en vana att gå runt med silvertejp i kjolfickorna för att tejpa för människors munnar när deras eget förstånd verkar vara på semester; man säger inte allt. Vissa saker är meningen att man ska hålla inom sig. På samma sätt borde jag göra det till en vana att lägga på luren eller träna på att göra ljud som ska få personen i örat att förstå att jag åker igenom en tunnel och tappar täckningen; människor verkar ha allt lättare för att säga sådant som inte ska sägas över telefon. När de inte ser ansiktet som de sårar. Det verkar så enkelt för en del människor att bara kasta ur sig saker och sedan trampa vidare (för att trampa över någon annan).