lejonhjärta

kan man bli positiv?

22 feb 2010 14:06
Jag blir alltid lika fascinerad när jag träffar människor som verkar vara genuint positiva och levnadsglada. Som ser det positiva i allting trots att det egentligen inte finns någonting positivt alls i situationen, enligt mig i alla fall. Jag har läst en blogg i något år med en ung tjej som alltid var så optimistisk och positiv i hennes inlägg och trots att jag vet att man kan censurera sig själv i en blogg kändes alla inlägg alltid ärliga vilket gör att jag är fullt övertygad om att personen var så positiv trots att jag aldrig träffade henne. Hon gick bort i cancer nyligen och var positiv in i det sista trots att hon var så ung och visste att hon skulle dö. Jag tycker att det är fantastiskt hur man kan vara så stark och så positiv.

Om man jämför med mig själv; jag tänkte att år 2010 skulle bli helt fantastiskt men det började inte så jättebra så då bestämde jag mig för att februari 2010 skulle bli fantastiskt istället. Som ett litet ministeg på vägen till det fantastiska året som lurade runt hörnet. Sedan visade det sig att februari inte blev sådär levnadssprakande och muntert heller. Eller var det egentligen det fast jag vände det till någonting annat? Tankarna och inställningen har en sådan stor inställning till hur dagen blir och det kanske egentligen är så att jag bara förstör för mig själv egentligen, att jag trasslar in mig i ledsna tankar som långsamt kväver mig.

Förut torkade jag skåpsluckor och tänkte hur ensam jag är, hur stressad jag är, hur orolig jag är för framtiden och kände hur jag bara sjönk djupare ner i mitt eget stormande känslohav. När jag diskade och mina tårar blandades med diskvattnet för att jag var så otroligt ledsen och kvävd av allting kom jag att tänka på att det kanske är jag själv som är anledningen till att jag står här och gråter en måndagsförmiddag. Vad hade jag att vara ledsen för, egentligen? Jag menar inte att man måste ha cancer eller någon annan hemsk sjukdom för att det ska kännas okej och berättigat att vara ledsen men om jag hade en annan inställning till saker (och till människor) skulle jag förmodligen må bättre. Tror jag.

Hur blir man en positiv människa? Kan man ens bli det eller är det någonting man bara är, som finns inom en? Att antingen har man det eller så har man det inte? Jag hoppas att man kan förändra sig själv så pass mycket att man kan gå från negativ till positiv. Jag tror att en del möjligtvis beror på uppväxten; att om man växer upp i en familj där föräldrarna är positiva och försöker se det positiva med allting så präglar det kanske en som människa redan när man är liten. Att det är det naturliga sättet att tänka, liksom. Att ja, det är väldigt jobbigt med all snö men det positiva som man fokuserar på är att det ändå gör vintertiden ljusare.

Jag växte inte upp i en familj som tänkte positivt, förmodligen för att det faktiskt var så mycket dåligt som faktiskt skedde bakom kulisserna vilket gör att man långsamt bryts ner som människa. Det naturliga för min mamma exempelvis är att tänka negativt vilket gör att det är väldigt lätt för mig att också göra det, särskilt när vi ses. Fokus ligger hela tiden på det negativa istället för att försöka se det lilla positiva som finns även om det är dolt vid första anblicken. Dessutom verkar negativism och konsten att oroa sig gå hand i hand, någonting som jag också är van vid sedan uppväxten. Att det finns så mycket dåligt som kan hända vilket gör att man måste oroa sig för det, men, oftast har det bara inneburit att man har oroat sig i onödan och legat sömnlös och gnisslat tänder för ingenting. Samtidigt är det svårt att borsta bort allting som man är van vid.

Sedan är det nog mer än uppväxten som påverkar, nämligen, den familj man väljer själv; sina vänner. Bland mina vänner är det mer människor som oroar sig än som inte gör det, människor som automatiskt ser det negativa för att det är mer framträdande än att gå runt det och försöka se vad som finns bakom. Jag tycker inte att det är någonting konstigt med det, eftersom jag ofta är likadan själv, särskilt inte eftersom många av de omkring mig faktiskt befinner sig i jobbiga situationer på ett eller annat sätt.

Samtidigt så undrar jag ibland hur det hade varit om jag hade varit uppväxt i en familj där positivt tänkande var det naturliga, eller, om jag hade varit omgiven av vänner som var sådär sprudlande genuint positiva. Hade jag också varit positiv då eller finns det någonting i våra kroppar eller hjärnor som styr och ställer trots att man ges alla de bästa förutsättningarna för att vara positiv? När jag var borta en helg i höstas och träffade genuint positiva människor som såg allting på ett helt annat sätt än mig var det så enkelt och uppfriskande att ta över deras tankar som mina och också se allting utifrån deras perspektiv. Luften blev renare, andningen blev lättare och mardrömmarna färre. Jag tog med mig mycket av de tankarna och känslorna när jag åkte tillbaka till min vardag igen och det levnadsglada stannade. Ett tag. Sedan började jag känna mig som någon självhjälpsbok som bara rabblade positiva visdomsord i huvudet när jag vaknade. Efter en tid, omgiven av allting annat, började jag att känna mig nästan löjlig som försökte verka positiv när det kändes som om ingen annan förstod mig. Vilket gjorde att jag gick tillbaka till mina gamla spår och började oroa mig allt mer och började se allting ur en hopplös gråblaskig sörja vilket snabbt ledde till att allting blev sörjigt igen, som så många gånger förut.

Blir verkligheten lättare att hantera ifall man utgår från att allting går åt helvete för att man då aldrig blir besviken när den gör det eller blir verkligheten lättare att hantera ifall man utgår från att allting går bra men att vissa saker kanske tar lite längre tid på sig innan de blir bra? Jag menar, om man är negativ och beredd på det värsta hela tiden ramlar man inte lika långt ner när saker och ting inte går bra men om man befinner sig på botten hela tiden kanske inte vardagen är så enkel att hantera? Jämfört med om man befinner sig på en plats där man ser allting positivt och utgår från att allting går bra, på ett eller annat sätt, men om saker då går fel så ramlar man så väldigt långt? Fast, då kanske man inte ens ser det som att man ramlar utan ser på det från ett annat perspektiv, det positiva perspektivet.

Jag vet inte, jag tycker det är svårt. Jag tror att vardagen (och hela livet) blir enklare om man försöker att se positivt även när det är som hemskast. Men hur gör man det? Hur blir man en positiv människa? För jag tror faktiskt att man kan Bli det. Jag vet hur mycket jag lyckades ändra kring mina matvanor bara genom att tänka annorlunda. Så det borde vara samma process, samma resa, när man försöker förändra sig själv till att se saker positivt istället för att se dem negativt.

Mycket av det negativa som svävar omkring mig är beroende av andra människor. Om någon annan är irriterad blir jag irriterad, om någon är stressad blir jag också det. Eller om någon gör någonting elakt blir jag ledsen (fast det egentligen handlar om den personen, inte om mig). Jag tror att mycket skulle kunna ändras om jag helt och hållet insåg att jag bara kan kontrollera mina känslor och mina tankar och mina handlingar och ingen annans. Om jag slutade att ha förhoppningar om andra människor skulle jag minimera antalet tillfällen då jag skulle kunna bli besviken, men, är det samtidigt att se någonting ur ett positivt perspektiv? Jag vet inte. Jag är så intrasslad att jag inte ens vet vad det är att vara positiv känns det som.

Om man nu kan Bli positiv, hur blir man det? Eller är jag ensam om att tro att man kan förändra sitt tankesätt och sin inställning även om det kräver väldigt mycket och tar väldigt lång tid?

Jag är trött på att vara intrasslad i negativa tankevarv och att jag slås sönder av små motgångar när det finns människor som möter så mycket större hinder, utan att överleva, som ändå lyckas vara positiva. Jag tror att allting blir enklare att bära om man inte ser varje dag som en stor motgång och jordens undergång, vilket säger sig självt.

Jag kan inte ändra andra människor och jag kan inte förändra hur jag växte upp men jag vill kunna förändra den jag är idag, det tankesätt som klistrat sig fast som en gråsörjig hinna och som gör att det är svårt att tänka och se klart. Som gör det svårt att andas, helt enkelt.

««

[bläddra]

»»

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress: