lejonhjärta

att våga hoppas

14 mar 2010 18:32
Jag har de senaste veckorna levt i en annan verklighet. Jag har haft ena foten i den riktiga världen och den andra foten har varit kvar i låtsaslivet som student. Det har varit bra och lärorikt och väldigt nyttigt för självförtroendet att faktiskt känna att jag kan, att jag klarar av. Jag duger. Förutom att duga rent yrkesmässigt har jag fått (förtjänat?) ytterligare ett bevis på att jag faktiskt klarar av att vara social; bland okända människor på olika plan och tillsammans med vänner från förr. De har varit tryggt, fint, sorgligt, skrämmande, spännande, omtumlande och nu är jag tillbaka i min egen soffa tillsammans med nyinköpta rosa tulpaner på bordet. Det kändes som om jag behövde ta med mig lite liv och lite färg till den något svarta tillvaro som det ibland kan bli här, i min egen lägenhet långt ifrån allting.

Vid veckans slut inträffade någonting som gjorde mig glad och stolt oavsett vad som kommer bli av det (och jag hoppas att jag kommer ihåg det även efter att jag sätter punkt för det här ordet). För vissa öppnas det dörrar som leder till en bättre framtid och för mig öppnades det ett litet vädringsfönster, en eventuell möjlighet, som jag har försökt att hålla öppet hela helgen istället för att mina negativa tankar ska stänga igen denna lilla springa mot möjligheten. Imorgon ska jag ta mig i kragen, borsta bort all negativism, ringa ett viktigt samtal och se om fönstret kan öppnas lite till eller om det stängs helt och hållet. Oavsett så har jag gjort allt jag har kunnat och jag kommer alltid att kunna bära med mig att någon tror på mig.

Det är nödvändigt och livsavgörande att hoppas samtidigt som det är livsfarligt och kvävande.

Tillbaka till sidans topp