lejonhjärta
a home without a dog
21 maj 2010 20:45is just a house heter det enligt ett ordspråk. De företag som trycker upp denna text på olika dekaler borde berätta som det är egentligen; ett hem utan en hund är att leva som en död trots att människan fortfarande andas. Jag är hundlös. Eller livlös. Jag har upptäckt att det är ungefär samma sak. Jag vet att det inte är bra att lägga sin trygghet och sin identitet i någon annan men to little, to late. Jag tyckte att jag var säker när jag lade en del av mig själv i djuren istället för hos andra människor eftersom de inte sårar och sviker. Nej, de sårar och sviker inte men de blir sjuka och rycks ifrån mig alldeles för tidigt.
Och livet är förbannat orättvist, igen.
Nu finns det säkerligen en hel del människor som tänker att allting beror på hur man väljer att se på saken; att jag skulle kunna vända allting till någonting positivt och se på det ur ett helt annat ljust. Men här sätter jag faktiskt ner foten med den lilla kraft som finns kvar i min kropp. De senaste arton månaderna kan sammanfattas med att jag har befunnit mig i en galen känslostorm där allting har ryckts ifrån mig. Försvunnit, för att lämna mig ännu trasigare än någonsin.
Jag flyttade hemifrån för att direkt dela mitt hem med tassar, mjuk tröst och oändlig kärlek. Sedan dess har jag inte sovit en enda natt i ensamhet. Tills nu, när allting känns oändligt och tröstlöst. När jag vaknar och går upp vid fyra på morgonen för att det gör så ont i magen, i hålet i mig, av allting som är. Jag skrev att jag skulle återkomma när jag orkade någonting annat än att ligga under täcket. Jag klarar av det minsta lilla som jag måste men annars befinner jag mig mest i något slags gränsland mellan döende och död.
Förutom den stora sorgen och saknaden är det annat som river mig itu, som lämnar mig blottad och överkörd i diket. Jag förstår inte hur människor kan vara så elaka och manipulativa, jag kan inte se varför man vill trasa sönder allting och alla bara för att må bättre själv. Nej men titta, lejonhjärta ligger långt där nere på backen, ska vi hjälpa till att avsluta det hela med att sparka lite på henne? Sådär riktigt hårt så att den sista luften som finns försvinner?
Jag är rädd. Det var inte såhär det skulle bli; det var inte såhär jag skulle bli. Jag är ung och jag borde ha allting framför mig, all glädje och all sorg. Jag önskar att jag inte hade upplevt så mycket som jag har gjort så tidigt. Jag märker att det är för övermäktigt för mig att hantera och jag är rädd att allting kommer att påverka mig långt framöver. För alltid.
Jag har gått tillbaka till att sitta i ett rum och prata om mig själv samtidigt som jag trasslar in mina fingrar i sjalen, det ständiga skyddet som gömmer mitt hjärta. Egentligen skulle jag kunna gå runt i riddarrustning för att tydligare visa mitt avstånd mot allt och alla men sjalen blir en mjukare påminnelse om att jag gömmer någonting. Jag gömmer mig själv, bakom sjalen, sorgen, livet.
Hon som försöker lirka lite och öppna upp mig frågade när jag senast var glad och skrattade. Det blev alldeles kallt inombords. Jag tittade på henne och sökte längs med väggarna med blicken under tiden som jag frenetiskt sökte efter mitt senaste glada minne. Jag kände mig så hopplös, så misslyckad, när jag inte kunde svara på frågan. Jag kunde inte heller svara på vad som gjorde mig glad. Jag har aldrig varit så känslolös som jag är nu, jag är avstängd. Stenhård. Ingen kommer här fram, här fram.
Det finns inte ens någon mening med att gråta längre.
244 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros