lejonhjärta
den tunna linjen
15 aug 2010 22:13Fingrarna är blåa efter alla blåbär jag har plockat ner i burkar av olika storlekar. Jag har gått runt i den varma och fuktiga skogen de senaste dagarna och njutit av naturen. Plockat blåbär, lingon, svamp och kantareller. (Kantareller är visserligen en svamp men det finns svampar och så finns det Svampar så plockade kantareller förtjänar ett förtydligande.) Jag har simmat och låtsats att min kropp är stark, att jag är stark. Jag har gråtit när jag känt mig svag.
Jag tänker så ofta att det här är sista gången jag har möjlighet att åka till just den här skogen och plocka svamp för vem vet vart jag bor någonstans i framtiden. Att hela tiden försöka insupa och njuta av det sista ögonblicket av precis allting får ibland den effekt jag vill ha; att jag njuter av stunden, av ögonblicket. Jag lyckas ta in trädens svajande, den mjuka mossan och hur gott det är med stekta kantareller, känslan av barfota fötter mot gräs och sand och känslan av vatten som omsluter hela kroppen. Friheten i att ligga på rygg i vatten och flyta med molnen ovanför. Ibland slår det över; jag blir ledsen och slår omkring mig för jag vill inte lämna någonting. Någon. Jag vill vara kvar bland vägar där jag vet hur jag hittar, att det finns någon som kommer och hämtar mig ifall jag går vilse i skogen.
Jag vill inte bo någonstans där jag måste gå på stigarna för att det inte finns någon som letar efter mig (saknar mig) om jag går vilse. Dagarna blir färre tills flytt och rädslan blir större; vad har jag gjort? Har jag gjort rätt eller är jag på väg mot mitt livs största misstag?
244 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge lejonhjärta en ros