lejonhjärta

nu är det väl revolution på gång?

11 dec 2010 10:50
omtumlande vecka.

det är någonting som förändras i mig när jag sitter i ett rum omgiven av tretton andra människor, där jag känner två personer flyktigt och de andra inte alls, och slutar bita mig själv i kinden för att inte börja gråta och istället tillåter mig själv att göra just det. det blir med ens oviktigt att torka bort tårarna eller försöka notera om någon annan ser att jag gråter. det enda som finns inom mig är känslan av att mitt hjärta är lika hopsnört av sorg som det är så fyllt av kärlek att det knappt känns som att det får plats; det dunkar och hamrar mot revbenen som aldrig förr.

det är ett privilegium att få ta del av det som jag har fått ta del av de senaste dagarna. att sitta med gåshud över hela kroppen och ständigt blinka för att försöka se någonting mellan tårarna på en projektkurs är få förunnat och jag måste ständigt nypa mig själv i armen för att försöka övertyga mig själv om att det är verklighet. jag jobbar med någonting som förändrar mig för varje minut som jag lär mig lite mer, kommer lite närmare, och det är omtumlande.

någonting annat som välter mig och lämnar mig mållös och med ett större hjärta någonsin är att jag av någon outgrundlig anledning har fått en av de mest fantastiska människor jag någonsin lärt känna inkastat i mitt liv. någonting som jag skulle kunna analysera och vrida sönder i evigheter; det där inre ifrågasättandet av varför någon skulle vilja spendera ens en minut av sin tid på mig. vem vill ge någonting till osynligheten själv, tänker jag?

jag orkar inte tänka så. och det enda tanken som är starkare är att jag inte vill tänka så. jag vill inte peta, vrida runt, såga sönder. ibland sker saker som är större och starkare än att jag kan välta omkull det med logik. jag önskar att all min rädsla kring det kunde försvinna, poff, och kvar skulle bara ödmjukheten inför världens mest omtumlande relation finnas kvar. för det är det enda som borde få plats, det enda som är rätt i en värld som saknar balans; där allting är upp och ner.

men jag har så svårt att komma ifrån känslan av att jag är värd någonting. och det är där allting hamnar; när jag har landat för hårt i den tanken och håller fast i den för starkt blir det svårt att försöka se utanför det. se vem jag är utan den känslan.

jag hade velat se mig själv utifrån.
hur jag uppfattas.
vem jag är i andras ögon.

under en övning för två dagar sedan skulle jag sitta mittemot människor som jag inte hade tillbringat särskilt många timmar med. jag skulle teckna av den personen, personen skulle teckna av mig. det skulle gå snabbt, utan att hjärnan var synkad, och man skulle få med det man tyckte kännetecknade personen för att därefter förklara varför man hade fokuserat på just det. det är fascinerade och skrämmande hur mycket som sker inombords när jag sitter på en stol och känner mig naknare än någonsin; vad ser andra när de ser mig?

alla som ritade av mig fokuserade på en och samma sak: min mun. hur ofta jag log stort de få stunder jag inte skrattade.

jag hade kunnat komma på trehundrafemtiotvå andra saker som människor skulle kunna ha noterat med mig, den ena anledningen sorgligare än den andra, men jag hade aldrig någonsin reflekterat över mitt leende, mitt skratt. att jag uppfattas som glad. någon som går runt och ler och skrattar bland okända människor; någonting jag aldrig någonsin skulle ha känt mig bekväm med för några år sedan. nu gör jag det utan att ens vara medveten om det, tydligen.

jag vet inte om rädslan för att bli övergiven, vara ensam, och oförståelsen inför varför någon vill vara en del av mitt liv går tillbaka till det här; att jag har svårt att se mig själv för den jag är och acceptera att jag inte längre är en grå hög av sorg; kallare än kallast, sorgsnare än allt människor tidigare har träffat.

det är omöjligt att förstå varför någon skulle vilja ge av sin tid, sitt liv, till någon som är så uttömd på energi att det inte finns något liv kvar alls. ingen gnista i ögonen, ekande hjärtslag. däremot är det enklare att se varför någon skulle vilja dela med sig av sitt innersta till någon som är människa. som är mänsklig med både sorg och glädje inom sig.

jag undrar om jag någonsin kommer att förstå varför jag är så rädd för att acceptera att jag emellanåt mår bra? att känslan av balans inte är på låtsas och någonting jag har skapat för att lugna ner mig själv utan att balansen faktiskt finns där, oftare än den inte gör det?

det känns som om så stora delar av den jag har varit skulle försvinna om jag plötsligt skulle förlika mig med att det oftare är bra än dåligt. det är ofrånkomligen väldigt tryggt att stanna i det som är bekant.

men,
det finns ingenting logiskt i känslan, och därefter handlandet som det innebär, att finnas kvar i någonting som får mig att må sämre bara för att det är tryggare, enklare. jag vet det; på ett sätt, på miljoner andra sätt vet jag det inte.

jag vill bara vila i något slags lugn om att jag är okej. att jag mår okej. jag vet att jag inte kan få den känslan från någon annan (även om det lindrar, lugnar) och jag har svårt att ens veta vart jag ska börja någonstans.

hur blir man snäll mot sig själv? varenda liten nerv i mig vet att jag vill hjälpa andra, och att jag emellanåt lyckas träffa rätt, men att vända det mot mig själv känns som resursslöseri. eller så är det enklare att skriva bort det med att det är resursslöseri men det som ligger närmare sanningen är att jag inte vet hur man gör, hur jag gör. jag är väldigt duktig på att syna mig själv kritiskt men jag har desto svårare att komma över den där tröskeln att hitta någonting som är bra med mig.

jag kommer tillbaka till mitt jobb hela tiden när jag ska försöka komma på någonting bra med mig själv. och sedan blir jag alldeles tom eller ledsen eller arg eftersom mitt jobb inte är jag och då är jag tillbaka på minus igen; det finns ingenting som är bra med mig.

det kanske är dags att inse att jag tycker om mitt jobb för att jag är bra på det och jag skulle inte vara bra på det om jag inte var den människa som jag är.

omtumlande vecka.

Tillbaka till sidans topp